Teve och livet

Kärleken, livet och allt är alldeles för komplicerat för mig. Jag orkar inte med det. Varför kan folk inte bara vara öppna och ärliga?

Fast vad jag egentligen ville blogga om var dagens DN-gala. Eller, rättare sagt, tv-sändningen. Jag såg lite från sändningen på Eurosport, men gick sen över till SVT. Och vilken skillnad! Vilken jäkla nivåskillnad. Jacob Hård är suverän, framför allt i jämförelse med dönickarna på Eurosport. Han har koll: på statistik, på löparna, på vad som händer runtomkring. På det mest helt enkelt. Nivåskillnad. Helt klart.

Och Erica Johansson är bra. Fast hennes roll förstår jag inte riktigt...

En timmes fantastisk teve

Såg ni Allsång på Skansen i går? Såg ni artisterna: Eldkvarn, Sofia Karlsson och Markoolio? Med flera. Markoolio var verkligen på topp - säger jag som aldrig gillat honom...

Och Mattias Enn som tolkade Zarah Leander var jäkligt bra.

Och 80-talspunkiga Florence Valentin var jävligt bra. Och dess sångare Love Antell bara sååå snygg.

Men roligast var den snabbt ihopsamlade kören, bestående av mest dåvarande och nuvarande SVT-folk. Det var Kristian Luuk, det var Mi Ridell, det var Henrik S Järrel, det var Gabriel Forss och det var Susanne Lanefelt. Med flera. Och de sjöng Leanders paradnummer: Vill ni se en stjärna. Och allt var en blinkning till Peter Jihde, Ernst Kirchsteiger, TV4 och alla avhopp till den kanalen. Väldigt roligt. Och smart och snabbtänkt av SVT.

Och såg ni vädret? Det regnade under hela fösta delen av programmet.

Patetiskt.

Hemma på Kungsholmen regnade det inte alls. Det kom en liten skvätt vid pass halv tio, men då var ju programmet sedan länge slut. Så kanske skulle man flytta programmet till nästa säsong? Allsång i Rålambshovsparken, hur smakar det? Eller Allsång i Rålis kanske låter bättre...?! För enligt min erfarenhet regnar det mindre på Kungsholmen än i övriga Stockholms innerstad.

Jakten på läsare

Senast i samband med vattenattacken mot statsminister Fredrik Reinfeldt talades det om SVT ska jaga tittarsiffror eller inte. Och om hur de kommersiella kanalerna gör.

Det där kan man ju även överföra till bloggandet. När man börjar blogga är man ganska blygsam: jag är glad om jag får några läsare alls. Sen när några droppar in blir man jätteglad. Jag läste tidigt i någon blogg en bloggare som var glad eftersom han lyckats få 10 000 läsare på ett år. Det ska jag också få, tänkte jag. Jag fick det på ett halvår. Sen rullade det bara på.

Och man blir fartblind. Snart är det enda man tänker på just antalet läsare och hur man ska få fler. Det är ett stadium som jag tror samtliga bloggare går igenom. Ett stålbad.

Jag gjorde det definitivt i vintras. Jag länkade till så många artiklar som möjligt, var inne på alla möjliga och omöjliga bloggar och skrev kommentarer; allt i syfte att få fler läsare.

Och man märker samma fenomen hos många bloggare. Man känner stimmet; när fler och fler länkar hittas i inläggen. Och namndroppningarna blir fler och fler.

Visst kan källhänvisning vara bra. Men när man börjar länka till alla artiklar i ämnet i samtliga stora och mindre stora tidningar, har det inte gått överstyr då? Jakten på läsare överskuggar allt annat.

Så var det åtminstone för mig. Kvaliteten i min blogg sjönk. Jag blev ytlig och skrev många inlägg om just ingenting. Även om jag faktiskt lyckades sålla också.

I dag har jag lugnat ner mig betydligt. Visst gillar jag många läsare. Och visst länkar jag ibland till artiklar. Men hallå! Insikten är där: många läsare är inte allt. Det var inte därför jag började blogga. Kvaliteten måste gå före, både källhänvisningen och namndroppningen...

SÄPO:s agerande - eller kanske inte

Jag är antagligen ett av SVT:s största fans, och har nog alltid varit en av dess största försvarare. Jag menar att public service är väldigt viktigt, och tycker generellt sett att SVT skött sitt uppdrag bra.

Public service för mig är att sända det allra smalaste smala och det allra bredaste breda. Men allt man sänder ska ha god kvalitet; kvalitet är A och O.

De senaste dagarna har tidningarna skrivit spaltmetrar och morgonprogrammen gått i spinn sedan ett program som ska sändas i SVT som ett led i något slags practical joke sprutat vatten på statsminister Fredrik Reinfeldt. Jag vet att humor inte kan förklaras, utan måste upplevas, men nej, jag kan faktiskt inte se humorn i just det. Å andra sidan har practical jokes aldrig varit min sorts humor över huvud taget. Det kan lätt bli så plumpt.

SVT:s vd Eva Hamilton har varit ute och bett om ursäkt, SVT:s informationsdirektör Helga Baagoe har varit ute och bett om ursäkt, Robert Aschberg på produktionsbolaget Strix har varit ute och gjort något slags avbön och SÄPO har polisanmält reportern (som väl antagligen är hett villebråd i kvällstidningarna nu). Så aktiviteten har varit riktigt, riktigt febril sedan det blev känt.

Och SVT:s trovärdighet är betydligt naggad i kanten, för min del och tydligen även för andras. Och nej, Ballar av stål, som programmet tydligen ska heta, känns inte alls som public service i mina öron. Verkligen inte.

Men mitt i all rapportering kring det här händelsen är det något jag har saknat. Jag har dock inte kunnat komma på vad det varit. Det har varit något som gnagt i mitt bröst: något har varit fel i allt det här. Något är inte som jag tänkt mig det hela. Jag har funderat och funderat. Och funderat.

Och i morse kom jag på det. Dock inte för egen maskin: jag läste den alltid alldeles utmärka Hanne Kjöller i dagens DN när jag bara poff, just ja. Så är det ju.

Var var SÄPO?

Jag upprepar: var var SÄPO?

Någon tar sig fram till statsministern och sprutar vatten på honom. Det är möjligt att jag sett för många amerikanska tv-serier, men jag hade väntat mig att en sådan attack skulle följas av ett massivt handlande av SÄPO: gärningsmannen skulle brottas till marken; statsministern och hans familj skulle i ilfart föras därifrån och polisspärrar upprättas.

För tänk om det inte varit vatten i den där mikrofonen. Tänk om det varit något annat. Något allvarligare.

Apropå förtroende: det har SÄPO aldrig haft hos mig, och inte blir det bättre av det här.

Jag vill faktiskt att risken för attentat mot landets statsminister ska minskas till ett minimum. Och om det trots allt händer, då ska SÄPO agera. Kraftigt och utan pardon. För, som sagt, det hade kunnat vara betydligt allvarligare än ett dåligt tv-program i SVT...

Morgongråt

I dag är det dags för min andra resa till London den här veckan. Och av den anledningen gick jag upp klockan sex i morse. Riktigt varför jag gick upp så tidigt kan jag just nu inte förstå, eftersom jag faktiskt i princip snart är klart med allt (packning, rakning, frukost etc.). Så nu får jag sitta av tiden typ en timme...

Men dagen kunde helt klart börjat bättre. Den började nämligen med att Aronson grät. Eller, nåja, fällde ett antal tårar. Rätt många faktiskt. Anledningen var ett inslag i Gomorron Sverige. Det handlade om Felix, 6 år, och både döv och blind. Och mitt hjärta svämmade bara över. Och gör just nu också; tårarna bränner i ögonen när jag skriver det här. Felix var så söt. Och jag bara undrar vad som händer där inne, dit inne där ingen hittills riktigt trängt.

Man kan se mer om Felix i programmet Barnet och orden - om språk i förskolan på söndag klockan 17.25 i SVT1.

Dagens citat 070508

Det är väl bra att grabben får ett jobb.

(Carl Bildt i SVT om det faktum att Göran Persson ska börja jobba som senior advisor på en PR-byrå)

En folkbildare har hittat hem

Visst tyckte jag att Kristian Luuk skötte sig väldigt bra i årets Melodivestivalen, men att han ska leda programmet även nästan år?

Njaaaa...

Å andra sidan ska han tydligen göra en massa annat åt SVT också, och det kan nog bli bra. Och om inte annat så kan jag hålla med SVT:s programdirektör Annie Wegelius om att han antagligen är en stor folkbildare.

Vinnarlåten klar

Kolla vad jag hittade hos Tennis - en Song-O-Mat. Så nu behöver jag inte lyssna igenom låtarna innan. För nu vet jag vilken som är min favorit i årets ESC.

Israel.

Men vad fan! Jag får nog lyssna på den där låten ett par gånger till...

...eller ändra mina preferenser.

The Ark kom förresten trea, så något credit ska väl den där apparaten ha. Men vad fan var det för video SVT skickat i år? Pinsamt!

Bäddat för internetförhandsgranskning

Just nu visar SVT första avsnittet av fyra där de spelar upp samtliga låtar som ska vara med och tävla i Eurovision Song Contest i år, semifinalen såväl som finalen.

Och jag såg fram emot det. Jag brukar gilla de programmen: man slipper höra låtarna i snabb följd på Internet, utan kan lyssna lite på dem i lugn och ro. Och samtidgt få lite information kring låtarna. Dessutom brukar några av deltagarna vara jäkligt roliga att lyssna till.

Men det går inte. Jag kan inte.

För precis som förra året är Christer Björkman programledare. Och han har helt klart sina fördelar, men ingen av dem är att vara programledare för det här programmet. En sådan ska åtminstone försöka vara lite objektiv, saklig och cool. I stället lägger han in sina egna kommentarer och försöker nånstans överglänsa panelen. Inte snyggt. Och jag klarade inte att titta på det förra året. Och jag känner att jag inte kan i år heller...

Robin's back

I kväll klockan tjugoett i SVT1 börjar Robins. Med Robin Paulsson, Filippa Bark, Peter Magnusson och Bert Karlsson. Hmm, låter som en ganska skön blandning...

Se det! För Robin är en otroligt rolig och begåvad kille. Och snygg. Filippa Bark är bara rolig. Men jävlar, vad rolig!

Mer teve och film

Jodå, det har blivit mer tv- och filmtittande i kväll.

Det började med sista avsnittet för säsongen av Så ska det låta. Gäster var Anders Ekborg, Dan Ekborg, Charlotte Perrelli och Dea Norberg. Ganska bra faktiskt. Bröderna Ekborg var bäst. Men jag gillade faktiskt Perrelli också. Hon fick ett stort plus i min bok.

Därefter såg jag första avsnittet av SVT:s nya thrillerserie Lögnens pris, som verkligen var spännande i överkant. Man tyckte synd om huvudpersonen (Anna Björk) samtidigt som jag inte kunde låta bli lite irriterad på henne. Varför kunde hon inte försöka tänka lite rationellt? Tänk bara på den jävla datorväskan. Ja, men vad fan! Men jag ser fram emot andra och sista avsnittet i morgon...

Och så blev det film. Det hade jag inte alls planerat. I och med att jag hyrde fyra filmer i kväll fick jag behålla dem i sju dagar. Så varför kolla på två redan första kvällen? Men så blev det i alla fall. Andra filmen för dagen blev Hitta Nemo. Jag hade inte tänkt se den alls, men de pratade så varmt om den på jobbet, så jag kunde inte låta bli. Och eftersom de på jobbet likaså hyllat Ulla Skoog, så tog jag den på svenska. Och hon var riktigt, riktigt bra. Liksom Leif Andrée, som hade den andra huvudrollen. Fast filmen som sådan? Nja, jag vet inte...

I originalfilmen spelas Skoogs roll förresten av Ellen DeGeneres. Lite lockande att kolla en gång till bara för att höra henne...

Så ska en slipsten dras

Såg ni Så ska det låta i går? Gjorde du det är du bara att gratulera. Gjorde du det inte uppmanar jag dig att titta på det; antingen på reprisen på teve eller på SVT:s webbplats (här). För det var en riktig höjdare!

Gäster var Lasse Kronér, Cecilia Vennersten, Sonja Aldén och Shirley Clamp. Och de båda sistnämnda stal showen helt och hållet. De var otroligt bra, väldigt samspelta och jäkligt roliga. Eller, mer specifikt: Clamp är roligast, men Aldén sjunger som en gudinna!

Älskade Ally

När jag beklagade mig över manuset till Brothers & Sisters förklarade Oswald att serien bytte manusförfattare efter några avsnitt, och att det därför kommer att bli bättre.

Jag undrar om det inte också är så med Ally McBeal. Jag minns serien som fantastiskt rolig; jag älskade den. I förra veckan köpte jag första säsongen på dvd, och efter de fyra första avsnitten var jag besviken: serien var ju inte alls lika bra som jag minns den. Men nu har jag sett avsnitt 5-8 och jag har helt ändrat åsikt. Kanske är det så att även den här serien ändrade bland sina manusförfattare, för helt plötsligt blev det intelligent, kvickt och riktigt, riktigt roligt.

Jag kommer ihåg vilket avsnitt jag tyckte var roligast när serien gick på SVT, och jag undrar om det fortfarande inte är det roligaste: avsnitt sju i första säsongen: Ally och rabbin, Ally och mannen med salladsdressing på hakan, Ally och Georgia på toaletten etc etc. Hysteriskt!

Så jag håller ut ett tag till. Och kanske blir det även en säsong två...

Sportslig toppennyhet

Sportnytt i SVT toppade med att Kristoffer Berntsson blev nia i VM i konståkning. Det är stort!

Det är också stort att Berntsson kom nia. Den bästa placeringen för en svensk på 40 år. Skitkul! Och det var tydligen ett bra och roligt program också. Hoppas verkligen att det här är det stora lyftet för svensk konståkning. Vi har ju även en duktig på damsidan samt ett par som är på väg att bli bra i paråkning.

Men namnet på allas läppar i dag: Kristoffer Bengtsson!

Inte så sympatisk längre

Efter första avsnittet av SVT:s Ordförande Persson kände jag en viss sympati för Göran Persson. Jag har nu sett andra avsnittet, och all sympati har flugit all världens väg. Delvis beroende på att andra politiker i media i dag sagt att Persson ljuger på ett antal områden. Så vem ska jag nu tro på? Vem kan jag lita på?

Dessutom tycker jag att han ser mycket mer pompös ut i det här programmet. Och tydligen, enligt Erik Fichtelius, har Persson först vid den här tiden vuxit in i rollen som partiordförande och statsminister. Och det kan ju förklara en del.

Och programmet som sådant var ganska dåligt i dag. Det var för mycket hyllning av Persson och hans roll under ordförandeskapet. Halleluja, vad bra han var!

Där går Göran. Gör 'an?

Såg ni Ordförande Persson på SVT i går? Det var första delen i en serie om fyra där förre statsministern och ordföranden i socialdemokraterna Göran Persson intervjuas. Han har intervjuats under hela sin tioåriga tid som statsminister av Erik Fichtelius - all in secret. Och nu kommer alltså allt fram.

Och visst: Persson är en stor jävla buffel. Han slänger rallarsvingar varhelst han kan: det är fel på Carl Bildt, på Mona Sahlin, på Margot Wallström och på Erik Åsbrink. Fan vet om det inte är fel på kungen också, trots Perssons alla lovord. Och så framhäver han sig själv, gång på gång på gång. Gärna på bekostnad av någon annan (i det här fallet, läs: Sahlin).

Samtidigt kände jag en viss sympati för Persson. Jag förstod vari hans storhet ligger. Att han faktiskt hade visioner. Att han faktiskt hade ett hjärta. Men det räcker inte. Hans storhet är inte stor nog. Fel parti, fel aproach, fel attityd. Ja, felen är många...

Och serien som sådan? Tja, jag tycker Johan Croneman i DN är alltför hård. Ge det en chans till. Både Persson och Fichtelius måste kanske få bli lite varma i kläderna. Och deras omvittnade privata relation hoppas jag verkligen inte har spelat någon roll i sammanhanget...

Finalen 10 mars 2007

Ja, jag vet att det var varit mycket tal om Melodifestivalen i min blogg i år. Jag förstår det faktiskt inte själv. Men det har varit kul. Och jag har följt festivalen mer än någonsin i år; jag har lyssnat på låtarna som aldrig förr och kollat på repriserna på söndagarna också (inte varenda gång, men ett par gånger).

Men jag vill ju gärna skriva lite mer om finalen. Som ju var fantastiskt bra. Kristian Luuk har klarat sitt jobb med glans. Jag var ju tveksam till honom, men det kom på skam. Rejält.

Scenografin har också varit bra. Riktigt bra, faktiskt. För första gången på flera år...

Festivalmusikalen är en riktig flopp. Säkert roligt på papperet, men manuset var ju under all kritik. Liksom regi och skådespelarinsatser. Fast valet av låtarna var klockrent.

Finalen började förresten med att Tomas Andersson Wij sjöng Evighet från förra året. Och för första gången blev den låten nästan bra...

Och så finallåtarna:

1. Andreas Johnson - A Little Bit of Love
Stensäker. Klart bättre än i delfinalen. Och jag gillar låten skarpt.

2. Sonja Aldén - För att du finns
Som jag sagt tidigare: den här låten har vuxit för varje lyssning i mina öron. I går var Aldén klart säkrare än i delfinalen. Jag tror verkligen på det hon sjunger. Men jäklar vilken sprutt de hade på vindmaskinen (eller fläkten som det hette på min tid).

3. Anna Book - Samba Sambero
Faktiskt också bättre än i delfinalen. Men människan kan ju varken sjunga eller uppträda på ett snyggt sätt. Kanske därför hon fick en så dålig låt...

4. Sebastian - When the Night Comes Falling
Jag vet faktiskt inte om de här kläderna var bättre; de kändes inte som hans stil. Jag gillade dessutom det röda. Men även här ett bättre framträdande än i delfinalen. Men snälla vackra, söta Sebastian: droppa attityden. Eller bli depprockare eller nåt.

5. Marie Lindberg - Trying to Recall
Ena blusen fulare än den andra. Och väldigt falskt. Men åh, vad jag gillar henne, hennes låt och hennes (lite påhittade) saga. Och så bör hon träna på sitt engelskauttal.

6. Måns Zelmerlöw - Cara Mia
Zelmerlöw ade faktiskt ett sämre framträdande i Globen än i delfinalen. Han kändes ofokuserad, ungefär som "jag har ju redan kommit hit och resten går säkert galant också". Synd. För det är en bra låt, han har en bra röst och ja, jag tjatar, fantastiskt vackra ögon. Men jag tycker även bildproduktionen var sämre än i delfinalen. Skärpning, SVT.

7. Tommy Nilsson - Jag tror på människan
Ingen, ingen trodde på det här. Synd, för han har ju en bra röst. Och så gick det för honom i slutet. Ha ha.

8. Sanna Nielsen - Vågar du, vågar jag
Men hallå! Fixa luggen! Men mycket bättre framträdande än i delfinalen. Fast svajade hon inte med rösten på något ställe?

9. Sarah Dawn Finer - I Remember Love
Trots att det finns många vackra röster i årets festival, så slår nog ingen den här. Så djup att man nästan drunknar. Tyvärr var hon förkyld vilket märktes till viss del. Men bra röst ändå. Och en mycket fin sång.

10. The Ark - The Worrying Kind
Det självklara valet! Fast också här var bildproduktionen sämre i går...

Och så då Fucking Carola. Varför envisas SVT med att höja henne till skyarna? Hon är en falsk bitch med larviga divalater.

Så. Nu blir det förhoppningsvis inget mer melodifestivalbloggande förrän om ett år igen. Jag hade tänkt avsluta med vinnarlåten, men av nån anledning funkar det inte. Jag får återkomma...

Martin Kellerman & Co.

Rocky ska bli tv-program i SVT.

Jaha. Hurra!

Eller nåt...

Faller en så faller alla...

När Katarina Hultling i Sportnytt i går berättade att SVT skulle visa skiathlon i dag klockan 6 på morgonen blev jag jäkligt sugan på att gå upp och titta. Men jag besinnade mig: inte farao kunde jag gå upp så tidigt för att kolla på skid-VM. Men tror ni inte jag vaknade i alla fall: klockan 05.46 öppnade Aronson korpgluggarna och kände ingen behov av att sova längre.

Så jag fick se loppet ändå, fick se hur i tur och ordning Anders Södergren, Mathias Fredriksson och Johan Olsson FÖLL. Jäkla skit alltså.

Men lite kul var det ändå att kolla. Mördarbacken där många föll var riktigt rolig. Men roligast hade jag åt Gunde Svan, som bara var med i drygt två sekunder och som bevisade att jag var alldeles för trött för att vara vaken. Jag skrattade mig helt hysterisk åt honom. I säkert en halvtimme...

Musiken flödar i öronen

Tack vare Tennis har jag nu en massa nya Melodifestivallåtar i min iTunes. Så nu lyssnar jag om och om igen på Uno, Irma, Andreas, Aleena, Stefan, Regiiina, Marie och, naturligtvis, mina favoriter - The Ark.

Men kan någon (Oswald?) förklara SVT:s regler för mig? Vissa låtar får tydligen inte släppas på skiva innan ett visst datum, ändå finns de redan inspelade OCH ute på nätet. Var kommer de ifrån förresten? Och varför inte släppa dem när de redan finns där...?