Dörrarna anfaller

Jag var ute tidigare; jag var tvungen att gå till affären och handla lite mat. Och jäklar vad kallt det var! När hände det? Eller är det bara jag som är sjuk?

Samtidigt som jag handlade passade jag på att hyra ett par filmer också. Och jag har nu sett den ena av dem; Se upp för dårarna.

Och jag måste säga: jag känner inte Helena Bergström, har aldrig träffat henne. Men hela den här filmen lyser av henne. Den är så mycket hon så det kan inte bli mer. Den är glad, ser med lätthet på livet, gråter stora tårar och stormar på i 180 genom livet. Och visst måste väl filmens Elin vara Bergströms alter ego?

Filmen är Bergströms regidebut på film, och tyvärr måste jag säga att regin, liksom manuset (Denize Karabuda), är väldigt ojämnt: topp emellanåt, dal emellanåt. Stora skillnader. Och det är konstiga vändningar som man inte förstår. Och logiker som inte riktigt hänger ihop. Och konstiga reaktioner. Men i sin helhet gillade jag den faktiskt.

Filmen är otrolig och overklig, men gullig och rolig. En saga, närmast.