Jakten på läsare

Senast i samband med vattenattacken mot statsminister Fredrik Reinfeldt talades det om SVT ska jaga tittarsiffror eller inte. Och om hur de kommersiella kanalerna gör.

Det där kan man ju även överföra till bloggandet. När man börjar blogga är man ganska blygsam: jag är glad om jag får några läsare alls. Sen när några droppar in blir man jätteglad. Jag läste tidigt i någon blogg en bloggare som var glad eftersom han lyckats få 10 000 läsare på ett år. Det ska jag också få, tänkte jag. Jag fick det på ett halvår. Sen rullade det bara på.

Och man blir fartblind. Snart är det enda man tänker på just antalet läsare och hur man ska få fler. Det är ett stadium som jag tror samtliga bloggare går igenom. Ett stålbad.

Jag gjorde det definitivt i vintras. Jag länkade till så många artiklar som möjligt, var inne på alla möjliga och omöjliga bloggar och skrev kommentarer; allt i syfte att få fler läsare.

Och man märker samma fenomen hos många bloggare. Man känner stimmet; när fler och fler länkar hittas i inläggen. Och namndroppningarna blir fler och fler.

Visst kan källhänvisning vara bra. Men när man börjar länka till alla artiklar i ämnet i samtliga stora och mindre stora tidningar, har det inte gått överstyr då? Jakten på läsare överskuggar allt annat.

Så var det åtminstone för mig. Kvaliteten i min blogg sjönk. Jag blev ytlig och skrev många inlägg om just ingenting. Även om jag faktiskt lyckades sålla också.

I dag har jag lugnat ner mig betydligt. Visst gillar jag många läsare. Och visst länkar jag ibland till artiklar. Men hallå! Insikten är där: många läsare är inte allt. Det var inte därför jag började blogga. Kvaliteten måste gå före, både källhänvisningen och namndroppningen...

SÄPO:s agerande - eller kanske inte

Jag är antagligen ett av SVT:s största fans, och har nog alltid varit en av dess största försvarare. Jag menar att public service är väldigt viktigt, och tycker generellt sett att SVT skött sitt uppdrag bra.

Public service för mig är att sända det allra smalaste smala och det allra bredaste breda. Men allt man sänder ska ha god kvalitet; kvalitet är A och O.

De senaste dagarna har tidningarna skrivit spaltmetrar och morgonprogrammen gått i spinn sedan ett program som ska sändas i SVT som ett led i något slags practical joke sprutat vatten på statsminister Fredrik Reinfeldt. Jag vet att humor inte kan förklaras, utan måste upplevas, men nej, jag kan faktiskt inte se humorn i just det. Å andra sidan har practical jokes aldrig varit min sorts humor över huvud taget. Det kan lätt bli så plumpt.

SVT:s vd Eva Hamilton har varit ute och bett om ursäkt, SVT:s informationsdirektör Helga Baagoe har varit ute och bett om ursäkt, Robert Aschberg på produktionsbolaget Strix har varit ute och gjort något slags avbön och SÄPO har polisanmält reportern (som väl antagligen är hett villebråd i kvällstidningarna nu). Så aktiviteten har varit riktigt, riktigt febril sedan det blev känt.

Och SVT:s trovärdighet är betydligt naggad i kanten, för min del och tydligen även för andras. Och nej, Ballar av stål, som programmet tydligen ska heta, känns inte alls som public service i mina öron. Verkligen inte.

Men mitt i all rapportering kring det här händelsen är det något jag har saknat. Jag har dock inte kunnat komma på vad det varit. Det har varit något som gnagt i mitt bröst: något har varit fel i allt det här. Något är inte som jag tänkt mig det hela. Jag har funderat och funderat. Och funderat.

Och i morse kom jag på det. Dock inte för egen maskin: jag läste den alltid alldeles utmärka Hanne Kjöller i dagens DN när jag bara poff, just ja. Så är det ju.

Var var SÄPO?

Jag upprepar: var var SÄPO?

Någon tar sig fram till statsministern och sprutar vatten på honom. Det är möjligt att jag sett för många amerikanska tv-serier, men jag hade väntat mig att en sådan attack skulle följas av ett massivt handlande av SÄPO: gärningsmannen skulle brottas till marken; statsministern och hans familj skulle i ilfart föras därifrån och polisspärrar upprättas.

För tänk om det inte varit vatten i den där mikrofonen. Tänk om det varit något annat. Något allvarligare.

Apropå förtroende: det har SÄPO aldrig haft hos mig, och inte blir det bättre av det här.

Jag vill faktiskt att risken för attentat mot landets statsminister ska minskas till ett minimum. Och om det trots allt händer, då ska SÄPO agera. Kraftigt och utan pardon. För, som sagt, det hade kunnat vara betydligt allvarligare än ett dåligt tv-program i SVT...

Drottningen

Jag gick tidigare från jobbet i dag och gick på bio i stället. Det var en sån dag; det kändes som det enda rätta.

Så jag gick på bio, som sagt. Och jag såg The Queen.

Och låt mig först säga: jag har inga problem med att se vår egen kung framför mig ta på sig kalsonger och kostym. Eller drottning Silvia sittandes på toaletten utförandes de små kungliga behoven. Eller, för den delen, Fredrik Reinfeldt pippandes sin hustru. Men att i en scen i början av filmen få se drottning Elisabeth II liggandes i sin säng? Det blev för mycket för Aronson. Jag har så oerhört svårt att se henne som mänsklig. Hon är ju så... kunglig. Och jag hade inte ens i min vildaste fantasi föreställt mig henne i en säng. Eller något annat vardagligt heller för den delen. Och som en liten parentes: tror ni verkligen att drottning Elisabeth och prins Philip sover i samma säng? Tillåt mig tvivla...

Men nåja, filmen var det ju. Tja, den lär inte gå till världshistorien som världens bästa film. Den kommer inte ens att komma på topp 10. Men jag älskade den! Den var rolig, trovärdig, oerhört skickligt gjord - och jag fick både en och två tårar i ögonen.

Och de hade hittat perfekta skådespelare. Inte bara var de duktiga; de var porträttlika också. Med Helen Mirren i spetsen. Vissa scener visste man knappt om det var Mirren eller drottningen själv. Och vilket skådespeleri! Ouch! Vem är den verkliga drottningen egentligen...?

Men även Michael Sheen som Tony Blair var lysande!

En liten film, som ger en trovärdig version av drottningens, och premiärministerns, agerande vid tiden för prinsessan Dianas död. Om den kungliga familjens hårda attityd, och deras oförmåga att plocka fram sina känslor, eller se människors känslor och förstå deras reaktioner - även om drottningen senare medgav att hon missbedömt situationen.

Det lär ju vara sant att det var Blair som övertalade drottningen att "bege sig ut bland folket". Och han vann ju otroligt på det. Ähum, synd bara att han inte lyckades behålla sitt goda omdöme...

Men filmen rekommenderas varmt.

Elände på elände på elände

Fan, jag mår sämre igen. Tidigare i dag mådde jag nästan bra, så jag började äta så smått, men nu värker magen igen. Och bubblar lite. Dessutom är jag helt jättetrött. Får se om jag orkar gå till jobbet i morgon. Och så skulle jag ut och käka i morgon kväll också. Fan!

För övrigt sändes sista avsnittet av Ordförande Persson i kväll. Och en sak vill jag ge Göran Persson rätt i: Fredrik Reinfeldt. Även om jag inte skulle formulerat mig som Persson gjorde, håller jag med om andemeningen. Reinfeldt känns opålitlig. Man vet inte var man har honom...

Fast rallarsvingarna fortsatte i dag. Förutom Reinfeldt fick även Lars Leijonborg samt DN och dess politiske analytiker Henrik Brors känna av slagen.