Ingen kontakt på snart 48 timmar

KP är utomlands just nu. Han har varit där några dagar, och ska vara där några dagar till. Så det blir ju lite si och så med kontakten. Men vi har sms:at åtminstone ett par tre gånger varje dag till varandra; ofta är det han som skickat första sms:et.

Men i går hörde jag inte av honom. Inte heller fick jag någon respons på det sms som jag skickade. (Senare på kvällen aktiverade jag min leveranskvitto på mobilen...)

Och det är klart jag funderar. Och fantiserar ihop de mest fantastiska händelser (Läs: sexorgier). Eller blixtförälskelse eller nåt. Visst har jag även tänkt på att mobilen inte funkar, typ. Men är det så troligt? Kan man inte leta upp ett internetcafé då?

Jag vet, jag är paranoid. Framför allt som jag bestämt mig för att inte bry mig om han har sex där eller inte. Vi har ju trots allt inte känt varandra så länge. Inte heller har vi några
trohetskrav att ställa på varann. Jag har ju inte ens kommit fram till om jag är förälskad eller inte...


Tillägg
(en timme senare)
Jag fick precis ett sms från KP. Och med tanke på mina tankar tidigare, och hur mitt sms från i går löd, kämpar jag just nu med att inte tolka det negativt.

Tillägg 2
(ytterligare 10 minuter senare)
Men oj, nu fick jag ett nytt. Och genast mår jag bättre...

En trött helg

När jag kom hem från konferensen i går städade jag undan lite och gick sen och la mig en timme. Trots det var jag trött som ett urlakat lejon på kvällen. Jag sov som aldrig förr i natt, och ändå är jag även nu trött som få. Jäklar alltså. Första veckan efter semestern borde inte finnas.

Men i går kom ju KP också. Vi softade mest och testade dessutom olika sätt man kan möblera om i Aronsons hem. Så kollade vi på Shortbus, fast KP, som inte sett den tidigare, var inte speciellt imponerad. Ingen smak i film alltså...

I dag har vi sprungit runt i inredningsbutiker innan KP åkte hem vid 16-tiden.

Det har varit trevligt, men min trötthet har gjort att jag inte riktigt orkat vara mitt vanliga trevliga(?) jag. Hoppas inte KP blivit ivägskrämd. Eller att det var ett tecken för mig... :-/

Oro i kroppen?

Fan att jag alltid ska vakna så tidigt: i dag var klockan halv sju. Det har funkat något bättre under semestern än normalt, men i stort sett vaknar jag jäkligt tidigt varenda morgon, oavsett när jag går och lägger mig.

Är det en oro i min kropp jag har? Men vad är jag i så fall orolig för nu? Att jobbet börjar på måndag? Eller är det KP (killen från Gävle) som spökar?

För jag grubblar en hel del över honom. Jag försöker låta bli, men det är svårt, eller rättare sagt, han gör det inte lättare för mig. Han ger så otroligt mycket dubbla budskap hela tiden. Han är väldigt noga med att markera sin självständighet gentemot mig, och ett visst avståndstagande. Det är jag som mest tar initiativet till intimitet, men samtidigt han som ser till att möjligheterna uppstår, så att säga. Det har alltid varit han som föreslagit att vi ska träffas, för att i nästa ögonblick markera att nej då, han har minsann annat också.

Vid ett par tillfällen har han skickat över länkar till olika evenemang och sagt att typ "det här skulle jag vilja se". Jag har sett det som en invit, eller förfrågan om vi ska göra det tillsammans, och svarat att ja, det kan vi kanske göra när vi ses. Då har han alltid svarat att "jag har redan bestämt med den och den om att vi ska gå dit". Grrr. Varför gör han så? Jag har verkligen inte gett honom anledning att tro att jag försöker "snärja" eller "binda" honom.

Jag gillar att kramas och pussas, och försöker göra det mycket, och det är möjligt att han tolkar det som att jag är upp över öronen förälskad eller nåt. Vilket jag inte är. Men kanske skulle kunna bli.

Suck. Män...

Nåväl. Tack vare att jag vaknade så tidigt, fick jag se Carolina Klüfts rekordhopp i höjd. Kul!

Och för att fira lördagen har jag i dag gjort grahamsgröt till frukost. Mycket gott, men inget jag kommer att äta varje dag - det tar alldeles för lång tid att laga.

Teve och livet

Kärleken, livet och allt är alldeles för komplicerat för mig. Jag orkar inte med det. Varför kan folk inte bara vara öppna och ärliga?

Fast vad jag egentligen ville blogga om var dagens DN-gala. Eller, rättare sagt, tv-sändningen. Jag såg lite från sändningen på Eurosport, men gick sen över till SVT. Och vilken skillnad! Vilken jäkla nivåskillnad. Jacob Hård är suverän, framför allt i jämförelse med dönickarna på Eurosport. Han har koll: på statistik, på löparna, på vad som händer runtomkring. På det mest helt enkelt. Nivåskillnad. Helt klart.

Och Erica Johansson är bra. Fast hennes roll förstår jag inte riktigt...

Kärleken till Harry Potter

På lördag, den 21 juli 2007, släpps Harry Potter and the Deathly Hallows, den sjunde och, enligt uppgift från författaren J K Rowling, den sista boken om Harry Potter (den finns tydligen redan ute på nätet).

På svenska kommer boken att heta Harry Potter och Dödsrelikerna. Den släpps dock först den 21 november i år.

Och uppmärksamheten och uppståndelsen är enorm. Framför allt, skulle jag gissa, eftersom författarinnan hintat om att två av bokens huvudfigurer kommer att dö. Blir det Harry själv? Lord Voldemort? Hermione? Någon annan? Tja, ingen vet.

__________

Öppen vädjan till media; tidningar, radio och teve:

Snälla, nu när den sista boken om Harry Potter släpps: avslöja inga detaljer för oss som ännu inte läst den. Låt oss inte via rubriker och annat få veta vad som händer; vem som dör, hur striderna blir, vad som händer dem som är kvar etc. Vi vill inte veta. Vi vill själva läsa. Och de som VILL veta, kan faktiskt få reda på det ändå.

/Aronson, Potter-älskare

_ _ _

Open request to media; newspapers, radio and television:

Please, now when the last book about Harry Potter is released: do not reveal any details fos us who hasn't read it. Don't let us know what happens; who will die, how are the battles, what happens to the people left etc. We don't want to know. We want to read for ourselves. And the people who WANTS to know, can actually find out for themselves.

/Aronson, I love Harry

Ännu ett borttag

Här låg tidigare ett annat inlägg, men jag tog bort det. Det blev för personligt och gav en viss person ett alldeles för stort övertag på mig. Kände jag.

Och Jonaz höll med mig.

Inlägget handlade om min förmåga att älta. Och grubbla och grubbla. Och tolka. Och övertolka. Till oigenkännelighet. Jäkla jag.

Ni som har läst det: det är helt okej. Ni andra: sorry, men jag ville inte. Kanske återkommer jag i ämnet. Kanske inte.

Sensuellt

Det vackraste jag vet är att se två män kyssas.

Återigen denne Sebastian

Jag har känt mig lite... blå... de senaste dagarna. Ingen deppighet alltså, utan bara lite låg. Och jag tror faktiskt det är lite därför jag direkt fastnade så i Sebastians musik. Många av låtarna är vemodiga och de lägger sig på min nivå och tröstar mig och stöttar mig.

Suck. Åtminstone hoppas jag det är därför jag känner mig så berörd av honom. Annars är jag ju en sicko. Jag känner mig som värsta fjortistjejen.

Fast det retar mig att man på hans webbplats inte kan läsa texterna till hans låtar. Inte heller kan man läsa om kompositör, textförfattare, producent och dylikt till låtarna.

Upp över mina öron drunknar jag

Aronson är kär. Ja, man skulle nästan kunna säga att han är upp över öronen jätteförälskad. Totalt såld. Mitt hjärta brinner. Ögonen tåras vid tanken på honom. Hjärtat bultar när jag fantiserar om honom i min famn. Kroppen värker av längtan. Och jag drunknar.

Men jag vet inte vad jag är förälskad i.

Är det hans uttrycksfulla ansikte? Hans fantastiskt vackra ögon? Hans underbara röst? Hans sensuella mun? Hans sexiga rörelser? Hans kåta uppenbarelse? Hans förmåga att leverera? Hans ouppnålighet? Hans vemod? Helheten? Något annat?

Eller är jag bara dagen-efter-sentimental?

I vilket fall är Sebastian Karlsson Mannen i Mina Drömmar!

Och jag har i dag laddat ner båda hans album från iTunes, Sebastian och The Vintage Virgin. Varför har jag inte gjort det tidigare? Helt otroligt ofattbart. Och jag lyssnar och jag lyssnar och jag lyssnar. Och vissa låtar är så vackra att jag nästan börjar gråta. Och jag drömmer mig bort. Och bara njuter. Och längtar. Och hoppas. Förgäves, jag vet. Men han är verkligen så otroligt vacker

Och här är ett smakprov. Ett liveframträdande med en av hans egna låtar.

Midsommarfirande i kärlekens tecken

När jag bodde i Lund firade jag och en kompis flera år midsommar genom att på midsommarafton gå till Club Indigo i Malmö. Där var alltid fullt av folk och hög stämning. Och det var antagligen den roligaste kvällen på året. Varje år.

Ett år träffade jag Magnus. Magnus hade redan pojkvän, men honom skickade han hem sedan vi fått kontakt. Åh, han var så vacker och hela kvällen kändes helt magisk. Vi hade en fantastisk flirt som bara varade den kvällen; ingen sex, inget hångel. Bara ett par korta kyssar och mycket smekningar medelst blickar. En kväll, och en flirt, jag aldrig kommer att glömma.

Och vi hann få en låt ihop, nämligen Can't Help Falling In Love med UB40. Och fortfarande när jag hör den blir jag varm i hela kroppen och tänker på min kväll med vackre, vackre Magnus.



Nu har Tennis presenterat en alternativ tolkning av låten. Och vilken tolkning! Celine Dion: du är min gudinna!

Klarhet i duschen

Jag kom till en insikt när jag duschade i morse. Med det varma, sköna vattnet strilandes nerför min kropp, började jag tänka på den senaste tidens händelser: först dejtade jag och blev förälskad i J, för att därefter, i lördags, ha ett one-night-stand med en spanjor. Och även om det tillfälliga sexet var bra så kändes det i morse som att det är över nu, att jag vill något mer än så. För första gången i mitt liv känner jag mig REDO för ett förhållande.

Så det är synd att det inte funkade med J, att han inte ville samma sak som jag. Jag hade gärna satsat vidare på det. Men det är ju som det är, tydligen.

Fast vad jag ska göra med min nya insikt vet jag inte. Den eviga "sanningen" är ju att det är först när man slutar leta som man hittar någon. Så någon desperat jakt får det inte bli frågan om nu. Å andra sidan tror jag inte på att han kommer och ringer på dörren heller.

Hmm. Jag får helt enkelt duscha oftare...

Vetskap som går förbi tro

Nej, "han jag inte kan få" är inte J. Jag har bloggat om honom som jag inte kan få förr, jag har känt honom ett tag. Han dansade (nåja) in i mitt liv och rörde om rejält. Men jag vet inte om jag varit kär i honom. Eller ens förälskad i honom. Jag vet inte om jag varit tänd på honom. Jag vet inte hur det hade kunnat bli om jag fått chansen. Kanske inget? Kanske allt?

Vad jag vet är att han rörde mitt inre. Vad jag vet är att jag tänker på honom ofta, ofta. Vad jag vet är att jag ser eller träffar honom alltför sällan, senaste gången är några veckor sedan. Vad jag vet är att jag har gråtit av längtan efter honom. Och att han dök upp i mina tankar igen när J valde en annan väg än min.

Men vad jag framför allt vet är att jag aldrig kommer att få honom. Att han inte är för mig.

Tänk vad märkliga saker man kan veta.