Gamla bekanta

Jag träffade förresten J på Lino i lördags, för första gången sedan i våras. Och det var verkligen kul att se honom. Han är lika söt och rolig som vanligt.

Men det stod helt klart att han inte alls har något intresse för mig. Likaså stod det klart att jag kommit över honom. Fast jag kände samtidigt att hade han bara vinkat lite med fingret så hade jag nog lätt kunnat falla dit igen. Kanske.

Fast egentligen är jag nog starkare än så.

Klarhet i duschen

Jag kom till en insikt när jag duschade i morse. Med det varma, sköna vattnet strilandes nerför min kropp, började jag tänka på den senaste tidens händelser: först dejtade jag och blev förälskad i J, för att därefter, i lördags, ha ett one-night-stand med en spanjor. Och även om det tillfälliga sexet var bra så kändes det i morse som att det är över nu, att jag vill något mer än så. För första gången i mitt liv känner jag mig REDO för ett förhållande.

Så det är synd att det inte funkade med J, att han inte ville samma sak som jag. Jag hade gärna satsat vidare på det. Men det är ju som det är, tydligen.

Fast vad jag ska göra med min nya insikt vet jag inte. Den eviga "sanningen" är ju att det är först när man slutar leta som man hittar någon. Så någon desperat jakt får det inte bli frågan om nu. Å andra sidan tror jag inte på att han kommer och ringer på dörren heller.

Hmm. Jag får helt enkelt duscha oftare...

Händelser i går

Jäklar alltså. Man ska ju inte blogga när man är full. Inte för att jag skrev något konstigt i natt. Men ändå. En vana blir lätt en ovana...

Men jag hade kul i går. Trots att... jag vet inte vad. Det var... märkligt. Jag försökte uttrycka det i natt, eller hade viljan åtminstone, men lyckades inte. Och inte nu heller.

Det var i alla fall tre gamla dejter där och det kändes konstigt. Två av dem hade jag ingen som helst lust att prata med*. Och J verkade inte vilja prata med mig.

Och så ett par gamla sängkamrater och det kändes också konstigt. En av dem brukar vara jäkligt rolig och trevlig när vi ses, men i går hälsade han knappt.

Och så blev jag ju skitfull. Och hånglade med, tror jag, tre olika killar. Den ene påstod sig vara hetero, så honom dissade jag. Den andra bröt på något utländskt språk och jag förstod knappt vad han sa, så honom dissade jag också. Och den tredje var spanjor och honom följde jag med till hans hotell... Och somnade nästan under akten**... Ha ha.

Nu ska jag kolla reprisen av Melodifestivalen!


*Den ene var en kille jag dejtade i julas och som bara sket i att höra av sig helt plötsligt. Nu skulle han tvunget hälsa varje gång vi sprang på varandra. Han ville säkert prata också, men jag kände mig inte ett dugg intresserad av det.

**Inte hans fel, han var bra. Men jag var så trött. Och full...

Vetskap som går förbi tro

Nej, "han jag inte kan få" är inte J. Jag har bloggat om honom som jag inte kan få förr, jag har känt honom ett tag. Han dansade (nåja) in i mitt liv och rörde om rejält. Men jag vet inte om jag varit kär i honom. Eller ens förälskad i honom. Jag vet inte om jag varit tänd på honom. Jag vet inte hur det hade kunnat bli om jag fått chansen. Kanske inget? Kanske allt?

Vad jag vet är att han rörde mitt inre. Vad jag vet är att jag tänker på honom ofta, ofta. Vad jag vet är att jag ser eller träffar honom alltför sällan, senaste gången är några veckor sedan. Vad jag vet är att jag har gråtit av längtan efter honom. Och att han dök upp i mina tankar igen när J valde en annan väg än min.

Men vad jag framför allt vet är att jag aldrig kommer att få honom. Att han inte är för mig.

Tänk vad märkliga saker man kan veta.

Så går det i finalen

Det är dags för finalen i Melodifestivalen 2007 i morgon i Globen i Stockholm. Och trots att jag lyssnat på låtarna en massa, massa gånger, känner jag att det är dags för en liten summering.

Jag vet att såna sker runt om i bloggvärlden - och gayvärlden. Men min säger the total truth...

Jag kan hålla med Tennis C. om att det inte är så mycket klassiska schlagerlåtar i år. Men det är mycket bra musik, och det är tillräckligt för mig...

1. Andreas Johnson - A Little Bit of Love
Bra låt. Riktigt bra låt. Fast inte lika bra som Sing For Me. Tyvärr gillar jag inte Johnson. Tycker han verkar knepig. Eller, rättare sagt, har blivit knepigare och knepigare. Så jag kan förstå att han är ihop med Lisa Knapp... Fast låten har ganska stor chans att vinna.

2. Sonja Aldén - För att du finns
En låt som vuxit enormt i mina öron. Fantastiskt vacker! Och Aldén har ju en fantastisk röst. Men skulle den funka i Helsingfors? Skulle den funka med engelsk text? Skulle den funka som ballad bland alla snabba europeiska låtar? Jag tvivlar...

3. Anna Book - Samba Sambero
Usch, så dålig. Alldeles för enkel låt. Och Book har ju varken röst eller scenutstrålning. Bort. Ta bort ur min åsyn!

4. Sebastian - When the Night Comes Falling
Ja, jag gillar den.Väldigt mycket. Och den liknar inte alls Andreas Johnsons låt. Förutom att de tillhör samma genre. Men Sebastian, varför måste du se så sur ut hela tiden? Och ha så tråkig attityd? Och varför var du tvungen att klippa dig? Du var ju så söt i ditt lite längre hår. Jodå, du är söt nu också... Och jag gillar din låt. Tyvärr har den ingen chans i morgon. Sorry...

5. Marie Lindberg - Trying To Recall
Jag gillar låten, den är finstämd. Och jag gillar sagan om Marie Lindberg. Men egentligen borde den inte ha en chans. Men jag vill lägga in en brasklapp: folk kan ju tycka som jag om sagan. Och rösta på henne av den anledningen. Plus att de kanske är trötta på "etablissemanget". Men vi får väl se om stockholmspubliken lyfter fram henne lika mycket som publiken i Göteborg gjorde... En dark horse?

6. Måns Zelmerlöw - Cara Mia
Jag vet att jag tjatar, men har ni sett hans ögon? F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-A! Och Cara Mia är den av årets låtar som jag gått omkring och nynnat på mest. Nästan hela tiden faktiskt. Jag vet att han är för medveten för min smak, men jag smälter. Av ögon och sång. Och scenografin*, faktiskt. En klar vinnarkandidat. Verkligen.

7. Tommy Nilsson - Jag tror på människan
Antagligen den sämsta låten i årets startfält. Och ändå har den konkurrens av Books låt. Hans låt känns som en klyscha, och han själv också faktiskt.

8. Sanna Nielsen - Vågar du, vågar jag
En riktig svensktoppslåt, i dess värsta benämning. Men av någon anledning börjar den fastna hos mig. Och man ska nog inte undervärdera folkets vilja till en blond söt flicka med en käck låt. Viss vinstvarning alltså. Men nej, egentligen inte...

9. Sarah Dawn Finer - I Remember Love
Jag funderade på att lyssna på denna i dag på jobbet för att se om den återspeglade mig och J. Men jag hann aldrig. Och jag känner nu att jo, det hade kunnat vara vi. Fast vi hade ju bara drygt en vecka... Men låten har fastnat. Redan från början faktiskt. Den är stor och svulstig. Men har ingen chans i Helsingfors. Den drunknar. Trots Finers fantastiska röst!

10. The Ark - The Worrying Kind
Av många redan utsedd till vinnare i morgon. Och visst, jag gillar låten. Väldigt mycket, faktiskt. Mer än jag gjorde i början. Det är ju The Ark, mina "idoler". Men är den en vinnarlåt i de här sammanhangen? Jag vet faktiskt inte. Vinner de är det nog mest för sitt namn och sin show. Vilket när de gäller dem inte är det sämsta...

Vinnare? I Globen? I morgon? Som ska skickas till Helsingfors?

Jag vet faktiskt inte. Förstås. Men jag tror det står mellan The Ark och Måns Zelmerlöw. Med Andreas Johnson och Sebastian näst på tur. Och Marie Lindberg som joker.

Tillägg
Oj, Sebastian? Där var jag nog väl optimistisk...

Tillägg 2
*Men vad fan! Koreografin, menade jag naturligtvis. Koreografin!

Att gråta utan tårar

Det är över. Slut. Finito.

Och jag gråter.

Tänk att två människor kan se så olika på saker. Tänk att två människor kan betrakta två människor och komma fram till två så helt olika uppfattningar. Tänka att två människor som är så olika, kan vara så lika.

För vi är lika i många avseenden, det måste du hålla med om, J!?

Vi har skrattat väldigt mycket ihop. Vi har pratat en massa, haft delade åsikter och divergerande åsikter. Men det har alltid känts bra. Oavsett.

Men från i dag är det slut. Från i dag blir det inga mer dejter. Om det någonsin ens funnits några.

Från i dag får jag inte känna den naturlighet som jag känt med dig. Inte känna din närhet. Inte din kropp mot min, dina läppar mot mina. Eller se in i dina vackra ögon.

Och ironin i det hela? Det var först i går som jag förstod att jag var förälskad. Det var först i går som jag efter att vi pratat i telefon, visserligen full men ändå, högt sa till mig själv: "fan vad jag är kär".

Och Darling kommer att bli vad De älskande på Pont-Neuf en gång var.

Telefonterroristerna

I kväll har jag pratat med J, som jag bestämt mig för att kalla honom, typ 175 gånger i telefon. Det har liksom bara blivit så. Och nej, vi är inga typ galningar. Bara random upptagna. Är det inte bussar eller bad så är det tvätt eller mat. Eller något annat.

Men han är ju så rolig. Och han har ett skratt som gör att jag smälter...