09 mars 2007

Vetskap som går förbi tro

Nej, "han jag inte kan få" är inte J. Jag har bloggat om honom som jag inte kan få förr, jag har känt honom ett tag. Han dansade (nåja) in i mitt liv och rörde om rejält. Men jag vet inte om jag varit kär i honom. Eller ens förälskad i honom. Jag vet inte om jag varit tänd på honom. Jag vet inte hur det hade kunnat bli om jag fått chansen. Kanske inget? Kanske allt?

Vad jag vet är att han rörde mitt inre. Vad jag vet är att jag tänker på honom ofta, ofta. Vad jag vet är att jag ser eller träffar honom alltför sällan, senaste gången är några veckor sedan. Vad jag vet är att jag har gråtit av längtan efter honom. Och att han dök upp i mina tankar igen när J valde en annan väg än min.

Men vad jag framför allt vet är att jag aldrig kommer att få honom. Att han inte är för mig.

Tänk vad märkliga saker man kan veta.

Etiketter: , ,

3 kommentarer:

Blogger Kim M sa...

Jag är väldans nyfiken på denne karl.

fre mars 09, 11:09:00 em  
Anonymous Jonaz filosof sa...

Jag hade besegrat den. Trappan. Den där hälsenan rök senast. Lite lätt kaxig , i mitt eget universom stod jag där, på toppen av trappan utan att någon förstod storheten i det hela.

Fepplade lite med mobilen, där jag stod i "in the girlie queue"... men med ett halvsvaggigt ben tänkte jag inte stå och "hantera tung utrustning" vid pissoaren... ;-)

Surfar in på ett nött bokmärke i mobilen, suckar lite lätt uppgivet... överlägset?... tänker... Here we go again....

Så fastnar den. Den överlägsna sucken, när jag inser att där står ju jag, mitt i min egen bokstavssopppa. Om än väl förträngda, förkläddda, fördolda, bokstavssoppa. Balanserande på den tunna tunna linjen mellan skojsig kamrat och slocknad flamma...

Balanserar mellan tacksam och glädje över det som faktiskt var - och sorg och saknad, och okej - kanske lite bitter eftersmak, över det som aldrig blev...

Jag kan inte, hur mycket jag än krystar, se det hos mig själv - men det är som alltid lättare att se det i andras liv...

Det må vara smärtsamt - och jävligt opraktiskt och "osmidigt" - men ändå, den utsattheten, känslan, upplevelsen... saknaden...

Vi borde bära den som en medalj! Av guld! Stolta bära den på stolta bröst, med raka ryggar. Den smärtsamma - sanna - erfarenheten av att vara människa. Människa som älskar. Älskat. Mot alla odds. Älskat mot odds som spelar emot en. Hela tiden, från början. Eller plötsligt...

Varför skulle det vara en förlust? Hur än den ekar i en som en aldrig tystnande tomhet. Att vara människa med bultande hjärta, av kött och blod...

Det borde celebreras! Upphöjas till skyarna. I alla sin opraktiskhet, och smärtsamhet.

För det är, faktiskt, bättre att lyss till den sträng som brast - än att aldrig spänna en båge.

Det finns gott om män(niskor) som spänner sig - men aldrig spänner sin båge. Så låt oss bära våra brustna strängar som medaljer på våra bröst. Som tapperhetsmedaljer i mänsklighet. Som lite lätt tafatta riddare, belönade för "mänslighet i fält".

kram

lör mars 10, 03:34:00 fm  
Blogger Aronson sa...

Jag vet inte vad jag ska säga, Jonaz. Faktiskt inte.

Men det värmde mitt hjärta.

lör mars 10, 12:16:00 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida