Stina återigen splittrad

Oswald frågade mig vad jag tyckte om Stina! i går. Jag bloggade ju om att jag hade stora förväntningar på programmet, framför allt intervjun med Henrik Larsson. Själv tyckte Oswald att det var en katastrof.

Fast riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Även om jag inte tycker det var speciellt bra. Som vanligt var det för många gäster med; det blir alldeles för plottrigt.

Första gäst ut var Al Gore. Och Stina hade alldeles för stor respekt för honom. Hade hon kunnat buga och bocka där hon satt hade hon nog gjort det. Och samtalet blev väldigt splittrat.

Därefter kom Sissela Kyle, som fick svara på typ tre frågor, sen var hon överspelad. Hon verkar mest ha fått vara med eftersom hennes mamma är Stinas förebild...

Sen kom Rowan Atkinson, men honom hade vi kunnat vara utan helt. Det räcker med få gäster, Stina. Gör intervjuerna med dem bättre i stället. Atkinson verkade dessutom helt skräckslagen mellan de båda damerna, Stina och Sissela, som kacklade i munnen på varandra hela tiden, i stället för att låta honom svara på frågorna...

Och så Henrik Larsson, som jag verkligen sett fram emot. Och nej, det var väl ingen dålig intervju. Det var å andra sidan ingen banbrytande heller. För det första var det väldigt uppenbart att Stina inte är något fotbollfan, det märktes med all önskvärd tydlighet i hennes frågor. Inte heller redaktionen verkar vara några experter, eftersom de arkivbilder som visades var "de gamla vanliga". Inga nya grepp där inte. Och inte heller in intervjun. För varför är det så att så fort en fotbollsspelare ska intervjuas av en icke-sportreporter så ska livet gås igenom, från ax till limpa. Från Högaborg, via Helsingborg, Feyenoord, Celtiv, Barcelona, Helsingborg, Manchester United och Helsingborg igen. ALLT ska med. Been there, done that. Och det enda nya som framkom var Henkes dotters namn. Intressant... Not. När nu tillfälle fanns, finns det bara såå många frågor jag hade velat ha svar på.

Och så var det då artisterna. Först Sarah Dawn Finer*, sen Peter, Bjorn and John. Behövdes det verkligen två? Hade det inte räckt med den ena, och så fick hon eller de sjunga två låtar i sället? Det blir ju ytterst splittrat!


*Sarahs låt var förresten inte speciellt bra.

Finalen 10 mars 2007

Ja, jag vet att det var varit mycket tal om Melodifestivalen i min blogg i år. Jag förstår det faktiskt inte själv. Men det har varit kul. Och jag har följt festivalen mer än någonsin i år; jag har lyssnat på låtarna som aldrig förr och kollat på repriserna på söndagarna också (inte varenda gång, men ett par gånger).

Men jag vill ju gärna skriva lite mer om finalen. Som ju var fantastiskt bra. Kristian Luuk har klarat sitt jobb med glans. Jag var ju tveksam till honom, men det kom på skam. Rejält.

Scenografin har också varit bra. Riktigt bra, faktiskt. För första gången på flera år...

Festivalmusikalen är en riktig flopp. Säkert roligt på papperet, men manuset var ju under all kritik. Liksom regi och skådespelarinsatser. Fast valet av låtarna var klockrent.

Finalen började förresten med att Tomas Andersson Wij sjöng Evighet från förra året. Och för första gången blev den låten nästan bra...

Och så finallåtarna:

1. Andreas Johnson - A Little Bit of Love
Stensäker. Klart bättre än i delfinalen. Och jag gillar låten skarpt.

2. Sonja Aldén - För att du finns
Som jag sagt tidigare: den här låten har vuxit för varje lyssning i mina öron. I går var Aldén klart säkrare än i delfinalen. Jag tror verkligen på det hon sjunger. Men jäklar vilken sprutt de hade på vindmaskinen (eller fläkten som det hette på min tid).

3. Anna Book - Samba Sambero
Faktiskt också bättre än i delfinalen. Men människan kan ju varken sjunga eller uppträda på ett snyggt sätt. Kanske därför hon fick en så dålig låt...

4. Sebastian - When the Night Comes Falling
Jag vet faktiskt inte om de här kläderna var bättre; de kändes inte som hans stil. Jag gillade dessutom det röda. Men även här ett bättre framträdande än i delfinalen. Men snälla vackra, söta Sebastian: droppa attityden. Eller bli depprockare eller nåt.

5. Marie Lindberg - Trying to Recall
Ena blusen fulare än den andra. Och väldigt falskt. Men åh, vad jag gillar henne, hennes låt och hennes (lite påhittade) saga. Och så bör hon träna på sitt engelskauttal.

6. Måns Zelmerlöw - Cara Mia
Zelmerlöw ade faktiskt ett sämre framträdande i Globen än i delfinalen. Han kändes ofokuserad, ungefär som "jag har ju redan kommit hit och resten går säkert galant också". Synd. För det är en bra låt, han har en bra röst och ja, jag tjatar, fantastiskt vackra ögon. Men jag tycker även bildproduktionen var sämre än i delfinalen. Skärpning, SVT.

7. Tommy Nilsson - Jag tror på människan
Ingen, ingen trodde på det här. Synd, för han har ju en bra röst. Och så gick det för honom i slutet. Ha ha.

8. Sanna Nielsen - Vågar du, vågar jag
Men hallå! Fixa luggen! Men mycket bättre framträdande än i delfinalen. Fast svajade hon inte med rösten på något ställe?

9. Sarah Dawn Finer - I Remember Love
Trots att det finns många vackra röster i årets festival, så slår nog ingen den här. Så djup att man nästan drunknar. Tyvärr var hon förkyld vilket märktes till viss del. Men bra röst ändå. Och en mycket fin sång.

10. The Ark - The Worrying Kind
Det självklara valet! Fast också här var bildproduktionen sämre i går...

Och så då Fucking Carola. Varför envisas SVT med att höja henne till skyarna? Hon är en falsk bitch med larviga divalater.

Så. Nu blir det förhoppningsvis inget mer melodifestivalbloggande förrän om ett år igen. Jag hade tänkt avsluta med vinnarlåten, men av nån anledning funkar det inte. Jag får återkomma...

Bakis-brunch

Det blev ingen Melodifestivalen i eftermiddags. I stället var jag och åt brunch med Jonaz på Missisippi Inn*. Och Sarah Dawn Finer var där också. Åtminstone i några minuter; de hade ätit klart och gick strax efter att vi kommit.

Men jag ska kolla nu i stället. I lugn och ro. Utan störande element...

Men guuu vad jag är trött!


*De har god, om än fet, mat på Missisippi Inn. Rekommenderas. Men ät inte deras pannkakor. Den var bara så där. Och jag blev inte mätt på den...

Så går det i finalen

Det är dags för finalen i Melodifestivalen 2007 i morgon i Globen i Stockholm. Och trots att jag lyssnat på låtarna en massa, massa gånger, känner jag att det är dags för en liten summering.

Jag vet att såna sker runt om i bloggvärlden - och gayvärlden. Men min säger the total truth...

Jag kan hålla med Tennis C. om att det inte är så mycket klassiska schlagerlåtar i år. Men det är mycket bra musik, och det är tillräckligt för mig...

1. Andreas Johnson - A Little Bit of Love
Bra låt. Riktigt bra låt. Fast inte lika bra som Sing For Me. Tyvärr gillar jag inte Johnson. Tycker han verkar knepig. Eller, rättare sagt, har blivit knepigare och knepigare. Så jag kan förstå att han är ihop med Lisa Knapp... Fast låten har ganska stor chans att vinna.

2. Sonja Aldén - För att du finns
En låt som vuxit enormt i mina öron. Fantastiskt vacker! Och Aldén har ju en fantastisk röst. Men skulle den funka i Helsingfors? Skulle den funka med engelsk text? Skulle den funka som ballad bland alla snabba europeiska låtar? Jag tvivlar...

3. Anna Book - Samba Sambero
Usch, så dålig. Alldeles för enkel låt. Och Book har ju varken röst eller scenutstrålning. Bort. Ta bort ur min åsyn!

4. Sebastian - When the Night Comes Falling
Ja, jag gillar den.Väldigt mycket. Och den liknar inte alls Andreas Johnsons låt. Förutom att de tillhör samma genre. Men Sebastian, varför måste du se så sur ut hela tiden? Och ha så tråkig attityd? Och varför var du tvungen att klippa dig? Du var ju så söt i ditt lite längre hår. Jodå, du är söt nu också... Och jag gillar din låt. Tyvärr har den ingen chans i morgon. Sorry...

5. Marie Lindberg - Trying To Recall
Jag gillar låten, den är finstämd. Och jag gillar sagan om Marie Lindberg. Men egentligen borde den inte ha en chans. Men jag vill lägga in en brasklapp: folk kan ju tycka som jag om sagan. Och rösta på henne av den anledningen. Plus att de kanske är trötta på "etablissemanget". Men vi får väl se om stockholmspubliken lyfter fram henne lika mycket som publiken i Göteborg gjorde... En dark horse?

6. Måns Zelmerlöw - Cara Mia
Jag vet att jag tjatar, men har ni sett hans ögon? F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-A! Och Cara Mia är den av årets låtar som jag gått omkring och nynnat på mest. Nästan hela tiden faktiskt. Jag vet att han är för medveten för min smak, men jag smälter. Av ögon och sång. Och scenografin*, faktiskt. En klar vinnarkandidat. Verkligen.

7. Tommy Nilsson - Jag tror på människan
Antagligen den sämsta låten i årets startfält. Och ändå har den konkurrens av Books låt. Hans låt känns som en klyscha, och han själv också faktiskt.

8. Sanna Nielsen - Vågar du, vågar jag
En riktig svensktoppslåt, i dess värsta benämning. Men av någon anledning börjar den fastna hos mig. Och man ska nog inte undervärdera folkets vilja till en blond söt flicka med en käck låt. Viss vinstvarning alltså. Men nej, egentligen inte...

9. Sarah Dawn Finer - I Remember Love
Jag funderade på att lyssna på denna i dag på jobbet för att se om den återspeglade mig och J. Men jag hann aldrig. Och jag känner nu att jo, det hade kunnat vara vi. Fast vi hade ju bara drygt en vecka... Men låten har fastnat. Redan från början faktiskt. Den är stor och svulstig. Men har ingen chans i Helsingfors. Den drunknar. Trots Finers fantastiska röst!

10. The Ark - The Worrying Kind
Av många redan utsedd till vinnare i morgon. Och visst, jag gillar låten. Väldigt mycket, faktiskt. Mer än jag gjorde i början. Det är ju The Ark, mina "idoler". Men är den en vinnarlåt i de här sammanhangen? Jag vet faktiskt inte. Vinner de är det nog mest för sitt namn och sin show. Vilket när de gäller dem inte är det sämsta...

Vinnare? I Globen? I morgon? Som ska skickas till Helsingfors?

Jag vet faktiskt inte. Förstås. Men jag tror det står mellan The Ark och Måns Zelmerlöw. Med Andreas Johnson och Sebastian näst på tur. Och Marie Lindberg som joker.

Tillägg
Oj, Sebastian? Där var jag nog väl optimistisk...

Tillägg 2
*Men vad fan! Koreografin, menade jag naturligtvis. Koreografin!