I gamla hjulspår

I går bloggade jag om att jag tar längre tid på mig på morgonarna nu efter semestern. Enochenhalv timme ungefär räknade jag ut att det tog. Men tydligen tog min blogg skruv, för i dag gick det betydligt fortare: 65 minuter tog det. Nu är det bara 10 minuter kvar till "the good old days".

Jäklar, snart är man tillbaka i sina gamla rutiner igen...

Det positiva med att vakna innan klockan ringer

Jag har blivit så slö på morgonen. Tidigare hann jag med att göra mig i ordning på 55 minuter; från det att jag steg upp till dess att jag steg ut. Ur lägenheten, alltså. På den tiden hann jag stiga upp, göra iordning frukost, äta frukost, läsa tidningen (tämligen noga), skita, duscha, ta på mig
och så.

Nu, efter semestern, tar det nästan 1,5 timme för mig att göra samma saker. Jäklar alltså. Jag måste skärpa mig.

Tur att jag är så morgonpigg...

Snart: konferens

Nu bär det snart iväg på konferens. Och det märks: alla är lite uppslupna och jobbar inte så hårt så här på förmiddagen. Men jag ser fram emot det. Jag tror det kan bli ganska kul. Och som sagt: de har Internet och jag har datorn med mig, så det finns risk för lite bloggning senare i dag...

Lärt av LHS

Ett tips: om ni har en bit ihoprullad ståltråd som ni ska raka ut (heter det så? Göra rak, då), gör inte det naken. Ena änden kan snabbt fara iväg och sticka er på pungen...

Våra riktiga hjältar

Jag har varit och tränat nu på morgonen; jag cyklade dit. När jag kom i korsningen St Eriksgatan/Flemminggatan kom plötsligt först en polisbil och sen två brandbilar i full styrka; sirener och allt. Och jag blev jätterädd. Inte för att bli påkörd eller nåt sånt, utan för att vara i vägen. Det var mycket bilar och andra fordon i korsningen, så framför allt brandbilarna hade svårt att komma fram. Så Aronson gjorde det enda rätta: jag slängde sig med all kraft upp på trottoaren och ställde mig där och tittade (och lyssnade, fy fan vad högt de låter).

Och på vägen hem tänkte jag på dem: dessa modiga och duktiga män och kvinnor som rycker ut för att hjälpa: släcka bränder, hjälpa skadade eller folk som blivit utsatta för brott. Eller vad det nu kan vara. Och jag fick nästan tårar i ögonen. All heder åt dem!

Märkt

Sedan några dagar tillbaka har jag en massa blåmärken över hela kroppen, och jag förstår inte var de kommer ifrån. De sitter på ena axeln, andra armhålan och ena låret.

Inte snyggt förstås, men framför allt undrar jag varför jag har dem. Jag kan inte minnas att jag har slagit mig eller ramlat eller så. Eller ens känt någon smärta just där. De kom nån gång efter förra helgen - mitt under Pride alltså. Men vad gjorde jag då?

Och nej, ni snuskiga människor där ute. Det var inte mitt besök på SLM. Där var jag väldigt stillsam...

Trött och spänd

Suck, jag var uppe alldeles för tidigt i dag. Eller, rättare sagt, jag kom i säng alldeles för sent i går. För vaknar tidigt, det gör jag ju alltid.

Men jag kände ett behov av att komma upp tidigt så jag kunde fixa allt innan resan. Jag har ju sånt kontrollbehov: allt måste vara fixat och klart. Annars funkar det liksom inte; annars kan jag inte slappna av. Jag önskar att jag var mer av att "det löser sig", vilket jag är på vissa områden, men inte så här när jag ska ut och resa. Dessutom fick jag bilen mycket senare än jag räknat med.

Så jag har lite dötid nu. Och den slår jag ihjäl genom att... ingenting. Sitter och slösurfar bara. Och ändå finns det så mycket jag hade kunnat göra...

Dagens mysterium 070808

Jag har två par vita ankelsockar. De är inte så vackra, men väldigt praktiska och sköna så här på sommaren. Men nu har båda paren försvunnit. Fyra enskilda sockar, puts väck. Och jag förstår inte vart de tagit vägen; det är ett mysterium.

Nej, jag vet vad du tänker: strumpor försvinner i tvätten. Fel, det gör de inte. Inte för Aronson i alla fall. Det har aldrig hänt mig, och har det nån gång hänt så har de väldigt snabbt dykt upp igen. Och ändå: jag menar, fyra stycken?

Dessutom är jag ganska säker på att inget av paren fanns med i dagens tvätt. Och att det inte var så länge sedan jag använde åtminstone det ena paret.


Tillägg (sju timmar senare)
Jag hittade det ena paret. Det hade åkt upp över kanten och ned i lådan under. Fast det andra paret är fortfarande borta.

Ett steg på vägen

Jaha, nu har jag i alla fall dammsugit. Alltid något, som flickan sa...

Skönare i sängen

Jag tvättade i går, och på inrådan av Göteborgskan manglade jag mina lakan efteråt, för första gången någonsin. Jag har alltid tyckt att det verkar väldigt onödigt, men Göteborgskan menade att känslan är speciell när man lägger sig i nymanglade lakan. Så jag beslöt mig för att testa.

För att kolla att jag fattat hur mangeln fungerar började jag med mina frottéhanddukar. Inte så lyckat, kan jag meddela. Men de var bra att öva på. Sen tog jag lakanen. Och det var ju inte så svårt: bara att köra in lakanet i mangeln, så sköter sig resten självt. Dessutom tog det bara någon minut.

Det blev finare i sängen med ett oskrynkligt lakan. Och ja, det är faktiskt skönare att sova på. Det får bli min nya melodi: att mangla.

Äckellägenhet

Fy fan, vad det är skitigt och äckligt och ostädat och stökigt och dammigt här hemma. Och vad gör jag åt det? Ingenting. I stället går jag här i skiten och bara drönar.

För övrigt är vådan med att inte raka sig så ofta att det fastnar chokladglass i muschen och att det följer med en sen hela vägen från stan och hem. På bussen och tunnelbanan och det mesta. Men vem bryr sig? Folk kan gott få se hur jag har det hemma.

Böldpest?

Jag har ju problem med utslag i ljumsken, som jag inte riktigt vet vad det är. Men jag gick till Apoteket och frågade. Och apoteraren jag pratade med tyckte jag skulle pröva medel mot svampinfektion, för att se om det hjälper. Och hjälpte inte det, borde jag gå till läkare. Sa hon.

Så jag gör så: jag testar. Hittills, tre dagar, har jag dock inte sett någon förbättring. Men man bör tydligen vänta minst en vecka...

Men jag hoppas på en snabb förbättring; det ser lite äckligt ut. Jag känner mig äcklig också. Ungefär som när man har vårtor.

Besök i ljumsken

Jag har fått några konstiga utslag i ena ljumsken. Först trodde jag att det var finnar, men jag är inte så säker längre. De försvinner ju inte. Eller jo, de försvinner, men hela tiden kommer det nya. Jag har haft allt ifrån ett par-tre stycken upp till en fem-sex stycken. I ett par veckor nu. Men som sagt, när de försvinner kommer nya, så att där hela tiden finns. Och så brukar ju inte finnar bete sig.

Undrar vad det är. Och varför bara i ena ljumsken?

Det hände mycket i går...

Små korta tankar i dag:

- Jordgubbar är fantastiskt gott. Jag har ätit många fler än normalt i år. Men nu är det nog över. De jag köpte i dag kändes lite övermogna och tråkiga.

- Jag hade en dejt i går. Vi träffades inte förrän halv elva, men hade väldigt trevligt. Jag gick dock till sängs ensam. Frågan är bara vad jag vill i framtiden.

- Samma dag dissade jag en kille jag haft kontakt med ett tag på Qruiser. Det har dock inget samband. Det kände nämligen inte rätt med honom. Han var trevlig och söt, men kändes som en lightvariant av den här killen, som jag dejtade i höstas och som var alldeles för svartsjuk och "possessive".

- Innan dejten var jag ute med några från jobbet. En riktig barrunda runt Stureplan. En sån har jag inte gjort på säkert tio år...

- Live Earth-galan som pågår på teve är inte så hemsk som jag först befarade. Men det är verkligen inte "bra teve". Men budskapet är viktigt, och kan man nå några människor så är ju det jättebra.

- I går läste jag ut en bok som nog är en av de bästa jag någonsin läst: Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer. En bok om Oskar Schell som förlorar sin far den 11 september 2001, och egentligen hans jakt på fadern. Eller ett sätt att bearbeta sorgen. Mycket bra skriven. Mycket humor. Mycket sorg. Mycket glädje. Mycket eftertänksamhet. Läs den!

- Jag glömde min iPod på jobbet i går. Så jag gick för att hämta den i dag; jag har svårt att klara mig utan den. Men den låg i mitt klädskåp och den nyckeln hade jag naturligtvis inte tagit med mig.

- Storstad är en otroligt tråkig heterokrog.

- Varför dagens datum 070707 skulle vara mer speciellt än säg 040619 förstår jag inte.

- Jag kopplade alla mina nya kablar mellan datorn och teven, men det enda som hände vara att upplösningen på datorn blev högre...

- Just nu saknar jag en varm famn.

- Jag har inte rakat mig sedan förra lördagen. Jag känner mig som en stor lodis.

- Jag såg två kändisar i går: Kishti Tomita och Carola. Fast Carola är jag inte säker på. Men vi är två som tyckte vi såg henne, så det var antagligen hon.

- Det blir en tidig kväll i dag. Jag är trött som få. Och min förkylning är allt annat än bra.


Tillägg
Storstad? Var fick jag det ifrån? Vi var ju på Hotellet, som är en otroligt tråkig heterokrog.

Bored to death

Klockan är närmare 23 och, visst, jag är trött. Men framför allt är jag - uttråkad. Hur fan kan jag vara uttråkad så här dags? Jag borde ju vara färdig för sängen i stället.

Uttråkad?

*skakar på huvudet*

Äääh, jag går och lägger mig i stället.

...och jag strök med

Fan, det är helt otroligt. Jag har 574 skjortor att stryka i kväll. Hur farao kunde det bli så mycket?

I dag

Tråkdag!

En lugn dag

I dag har det varit en väldigt lugn och skön dag. Eftersom jag sov dåligt i natt på grund av min mage, har jag medvetet tagit det lugnt.

Jag har surfat, promenerat, talat i telefon med Lina och tackat för den fantastiska festen på midsommarafton, druckit vin med Jonaz och lyssnat mycket på min älskade Sebastian.

Och just det, jag tränade ju i förmiddags också. Men det gick fort...

Självkänsla nu

Fan vad jobbigt det är när man känner hur självkänslan, och självförtroendet sjunker. Oftast till följd av en enda händelse eller kommentar eller liknande. I lördags hände en sak som gjorde att min självkänsla fick sig en rejäl knäck. I måndags fick den sig ytterligare en törn, och även i går fick den känna på att den lever (fast snart inte).

Jag vet, det är dumt att blogga om en sån här sak om man inte vill berätta vad det handlar om. Det är möljigt att jag gör det någon gång i framtiden, men inte nu. Jag känner att jag inte vill. Eller orkar.

I vilket fall har jag tidigare bloggat om min dåliga självkänska och att jag arbetar på att få upp den. Och jag hade lyckats ganska bra. Men den är skör. Så det blir att arbeta med den igen. Och säkert igen och igen. Nej, jag har inte sjunkit jättelågt, men lite. Och det är alltid jobbigt att arbeta upp den igen. Fan också.

Nåja, det är bara att ta nya friska tag...

Att tvätta en slips

Om du inte visste det tidigare: man kan inte tvätta slipsar själv hemma med vatten. Jag upprepar: man kan inte tvätta slipsar själv hemma med vatten. Okej, en gång till: man kan inte tvätta slipsar själv hemma med vatten.

Det visste Aronson också. Ändå gav han sig på att göra det. Dessutom sprutade han först Vanish på den. Bara för att liksom fullborda förnedringen - av slipsen och av Aronson.

Det var i går som jag av någon anledning spillde på mig, och på slipsen. Och jag spiller oerhört sällan på mig. Så gott som aldrig, faktiskt. Men i går var tydligen en sån dag, en dag då undantaget bekräftade regeln.

Och min alldeles nyinköpta slips fick sig en rejäl dos av något som av [den vita] skjortan att döma var soyasås efter sushilunchen. Fan också!

Jag kan reta mig rejält på sånt. Det är så onödigt att spilla på sig. Och jag såg ingen annan utväg än att försöka med lite vatten. Att lämna in den på kemtvätt var inte att tänka på, det var den inte värd. Nej, då köper jag hellre en ny. Vilket nu verkar bli fallet...

Och ja, just det: man kan inte tvätta slipsar själv hemma med vatten. Bara så du vet...