Gamla vänner

Jag har varit nere på NK nu och köpt nya handdukar. Jättefina. Och förhoppningsvis av bra kvalitet, vilket mina gamla från IKEA INTE var...

(Jag var förresten inne på NK när en värdetransport rånades vid Swedbank bara mittemot. Och jag märkte ingenting. Himlen kan ramla ner, men vi bara fortsätter shoppa...)

På väg till NK träffade jag en gammal kursare; en tjej som jag umgicks ganska mycket med när jag pluggade i Lund. Vi flyttade båda upp till Stockholm, men gled ifrån varandra och hade nu inte setts på många år. Den gamla klyschan om att "du har inte förändrats ett dugg" stämde verkligen in på henne. Fortfarande lika söt och såg inte en dag äldre ut. Verkligen. Trots att hon fött inte mindre än tre barn. Hennes sambo var med också och han hade förändrats lite mer. Såg lite rundare ut, tyckte jag.

Och det var verkligen roligt att träffa henne. Att få höra om hennes karriär inom UD, om hennes barn, om våra andra gemensamma vänner etc. Och diskutera det faktum att jag såg henne på teve för ett par år sedan. Hon berättade att det var många som sett henne, trots att hon var med i typ fem sekunder och inte på något sätt var huvudperson i inslaget (i Rapport eller Aktuellt eller nåt). Hon var heller inte ointressant i sammanhanget, bara inte vad reportaget gick ut på. Men hon kommenterade (lite bittert?) att hon nu antagligen haft sina 15 minuter av berömmelse.

Samtidigt kändes hon som en främling. Det kändes som att vi inte hade så mycket mer att prata med varandra om. Har vi förändrats så mycket? Eller var det bara situationen som var sådan? Fast när vi skiljdes åt sa jag inget i stil med att "vi kan väl ringa". Det kändes verkligen som en klyscha, framför allt med tanke på att hon inte bor i Sverige för tillfället. Så jag skojade till det och sa att vi får se om vi ses om typ 10 år igen...

En händelserik söndag - och så Johan

I morse bloggade jag innan frukost. Det har väl aldrig hänt tidigare. Men jag var så irriterad på att jag inte backlinkades till mitt inlägg om matchen i går. Inte för att jag sa något extra intressant eller kontroversiellt. Men jag är en man av principer, och ska det funka så ska det funka. Fast det gjorde det inte...

Sen åt jag frukost: havregrynsgröt (med jordgubbssylt)och rostat bröd.

Och så surfade jag klart; min morgonsurfning. Det finns vissa tidningar man vill gå in och kolla, vissa bloggar och vissa chattar. Först när det är klart känner jag att jag är redo för den nya dagen. På vardagarna sker det på jobbet, men på helgen strax efter frukost.

Efter frukost ställde jag mig i duschen och rakade väl valda delar av min kropp. Sen duschade jag.

Så tog jag en promenad. Jag promenerade in mot city, och blev vittne till en trafikolycka. Eller, rättare sagt, hade jag inte gått i mina egna tankar hade jag nog sett den. I stället fick jag se när det hade hänt. Men det var inte så farligt: en personbil som körde in i en buss, det verkade inte vara särskilt allvarligt. Inga typ skadade och så.

Jag gick mest och fönstershoppade lite, fast lite solskyddsfaktor, mat och fönsterputs blev det också. Så när jag kom hem tog jag putsduken i ena näven och medlet i det andra och sen var det bara att sätta igång att putsa. Och jäklar i min lilla låda vad fint det blir. Helt plötsligt kan jag ju SE ut. Mycket bra. Det måste jag göra oftare...

Och så har jag precis använt Vanish för att få bort rödvinsfläcken från i torsdags. Och det verkar ha gått riktigt bra. Faktiskt. Både Tennis och Honkenponken har ju talat sig varma för det där medlet. Och se, det verkar funka...

Minns ni Johan, min kompis från studietiden som jag inte haft kontakt med på flera år? Jag såg honom på Pride i somras för första gången på länge. Och tänkte att han kanske var uppe från Malmö för just Pride. Sen gick det några månader men sen såg jag honom på Patricia, jag tror den var sista april. Jaha, tänkte jag igen, han är uppe i Stockholm..

Jag såg honom i dag igen. Vi möttes på min promenad mot stan. Jag vet att han såg mig, men vet inte om han kände igen mig. Fast det borde han väl ha gjort? Så mycket har jag ju inte förändrats. Men varför är man så? Varför hälsade vi inte på varandra? Vad är vi rädda för? Det är så jävla fånigt!

Personligt om sjukdom och depression

Två gånger per år drabbas jag av djup depression. När det inträffar vill jag helst krypa in i en kokong och sova tills det går över. I stället brukar jag försöka tvinga mig själv att bege mig ut bland folk, eftersom det är det jag verkligen behöver. Det lyckas ibland.

Så att drabbas av min mage just nu är en katastrof. För samtidigt har jag ju, tidigare än normalt, ramlat rakt in i vårdepressionen. Mina magproblem gör ju i sig att jag drar mig undan. Inte för att jag inte vill träffa folk, utan för att det kan bli så jobbigt. Jag vågar inte äta allt som bjuds, eller dricka. Jag måste ha snabb tillgång till en toalett - ifall, ifall. Dessutom tar magen otroligt mycket energi, så jag orkar egentligen inte vara särskilt trevlig. I går sov jag till exempel två gånger på dagen. Ändå har jag fått sova ganska länge i natt, så förhoppningsvis ska jag orka träffa Jonaz som planerat i dag utan problem.

Fast det känns som att min mage börjar stabiliseras. Dessutom känner jag mig alltid bättre på kvällen, så kvällsaktiviteter borde jag inte dra mig undan från. Fast då kommer ju depressionen in...

Så, sammanfattningsvis: att ha depression och magproblem samtidigt är i det närmaste en katastrof. Så snälla, ni som känner mig: tvinga gärna ut mig. Ifrågasätt varför jag säger nej. Men låt mig samtidigt vara om du ser att jag känner mig tryckt mot väggen.