En händelserik söndag - och så Johan

I morse bloggade jag innan frukost. Det har väl aldrig hänt tidigare. Men jag var så irriterad på att jag inte backlinkades till mitt inlägg om matchen i går. Inte för att jag sa något extra intressant eller kontroversiellt. Men jag är en man av principer, och ska det funka så ska det funka. Fast det gjorde det inte...

Sen åt jag frukost: havregrynsgröt (med jordgubbssylt)och rostat bröd.

Och så surfade jag klart; min morgonsurfning. Det finns vissa tidningar man vill gå in och kolla, vissa bloggar och vissa chattar. Först när det är klart känner jag att jag är redo för den nya dagen. På vardagarna sker det på jobbet, men på helgen strax efter frukost.

Efter frukost ställde jag mig i duschen och rakade väl valda delar av min kropp. Sen duschade jag.

Så tog jag en promenad. Jag promenerade in mot city, och blev vittne till en trafikolycka. Eller, rättare sagt, hade jag inte gått i mina egna tankar hade jag nog sett den. I stället fick jag se när det hade hänt. Men det var inte så farligt: en personbil som körde in i en buss, det verkade inte vara särskilt allvarligt. Inga typ skadade och så.

Jag gick mest och fönstershoppade lite, fast lite solskyddsfaktor, mat och fönsterputs blev det också. Så när jag kom hem tog jag putsduken i ena näven och medlet i det andra och sen var det bara att sätta igång att putsa. Och jäklar i min lilla låda vad fint det blir. Helt plötsligt kan jag ju SE ut. Mycket bra. Det måste jag göra oftare...

Och så har jag precis använt Vanish för att få bort rödvinsfläcken från i torsdags. Och det verkar ha gått riktigt bra. Faktiskt. Både Tennis och Honkenponken har ju talat sig varma för det där medlet. Och se, det verkar funka...

Minns ni Johan, min kompis från studietiden som jag inte haft kontakt med på flera år? Jag såg honom på Pride i somras för första gången på länge. Och tänkte att han kanske var uppe från Malmö för just Pride. Sen gick det några månader men sen såg jag honom på Patricia, jag tror den var sista april. Jaha, tänkte jag igen, han är uppe i Stockholm..

Jag såg honom i dag igen. Vi möttes på min promenad mot stan. Jag vet att han såg mig, men vet inte om han kände igen mig. Fast det borde han väl ha gjort? Så mycket har jag ju inte förändrats. Men varför är man så? Varför hälsade vi inte på varandra? Vad är vi rädda för? Det är så jävla fånigt!