Meningslöst

Vad är det för mening med att ha semester om man ändå vaknar 06.40?

Vad är det för mening med att vara uppe länge på kvällen om man ändå bara förstör för sig själv?

Vad är det för mening med att försöka vara rolig, charmig, trevlig, snygg, sexig eller cool om man ändå inte får något för det?

Vad är det för mening med att "vara sig själv" när att "vara sig själv" bara är skit?

Vad är det för mening med att träna om man ändå inte når några resultat?

Vad är det för mening med att äta om man ändå bara ska skita ut det igen?

Vad är det för mening med att jobba om man ändå inte får något tillbaka?

Vad är det för mening med att gå ut i det fina vädret om man ändå bara har en blekfet oattraktiv kropp att visa upp? Och ingen att göra det med?

Vad är det för mening med att tro på en gud som ändå aldrig ger en det man ber om?

Vad är det för mening med att leva om man ändå bara måste dö?

Vad är det för mening med att leva om man ändå inte själv får bestämma när man ska dö?

Nej, nu skiter jag i det här. Nu beställer jag en resa. Jag måste komma bort. Det får kosta vad fan det vill. Jag får väl leva på vatten och bröd resten av månaden (eller året). Jag får väl skita i att köpa det där jag ville köpa. Jag får väl skippa de kommande planerade resorna. Jag får skita i att gå ut något mer, jag har ju förresten ändå inget för det. Bara jag kommer bort!

Döden kommer tidigt

De här utslagen, eksemen, jag har i ljumsken kommer att bli min död. Nej, inte fysiskt, jag lär inte dö av dem i sig. Men psykiskt; mentalt. Jag tänker på dem hela tiden. De gör ju ont emellanåt, och gör sig påminda. De skaver som fan. Och är så jävla äckliga att titta på. Och inte verkar de bli bättre heller.

Nej, de smittar inte, och är inte farliga på något sätt. Men hur kul är det att visa upp dem? Vilket betyder att jag aldrig mer kommer att kunna ha sex. Tänk den tanken! Så kanske ni förstår att jag är på väg i en tjurrusnings hastighet in i en depression. Aldrig mer sex. Fan också.

Personligt om sjukdom och depression

Två gånger per år drabbas jag av djup depression. När det inträffar vill jag helst krypa in i en kokong och sova tills det går över. I stället brukar jag försöka tvinga mig själv att bege mig ut bland folk, eftersom det är det jag verkligen behöver. Det lyckas ibland.

Så att drabbas av min mage just nu är en katastrof. För samtidigt har jag ju, tidigare än normalt, ramlat rakt in i vårdepressionen. Mina magproblem gör ju i sig att jag drar mig undan. Inte för att jag inte vill träffa folk, utan för att det kan bli så jobbigt. Jag vågar inte äta allt som bjuds, eller dricka. Jag måste ha snabb tillgång till en toalett - ifall, ifall. Dessutom tar magen otroligt mycket energi, så jag orkar egentligen inte vara särskilt trevlig. I går sov jag till exempel två gånger på dagen. Ändå har jag fått sova ganska länge i natt, så förhoppningsvis ska jag orka träffa Jonaz som planerat i dag utan problem.

Fast det känns som att min mage börjar stabiliseras. Dessutom känner jag mig alltid bättre på kvällen, så kvällsaktiviteter borde jag inte dra mig undan från. Fast då kommer ju depressionen in...

Så, sammanfattningsvis: att ha depression och magproblem samtidigt är i det närmaste en katastrof. Så snälla, ni som känner mig: tvinga gärna ut mig. Ifrågasätt varför jag säger nej. Men låt mig samtidigt vara om du ser att jag känner mig tryckt mot väggen.

Våren är tidig

Varje vår och varje höst får jag en depression. De är väldigt olika, men båda tunga på sitt sätt. I år verkar min vårdepression, liksom våren som sådan, komma tidigt. För just nu känns ingenting roligt. Och jag ser allt genom en tjock lins. Och jag är inte vatten värd. Och ingenting känns roligt. Och jag orkar inte riktigt ta mig för något. Och jag sitter hellre hemma ensam än träffar folk. Och ingenting känns roligt.

Och allt det där är så jävla fel. Det är ju nu jag borde gå ut. Det är nu jag borde umgås med folk. Så att jag kan bekräfta mig själv. Eller snarare spegla mig själv. Och kanske åka lite snålskjuts på andras glädje. Se till att jag blir road, om jag nu inte orkar roa mig själv. Låt folk lyfta fram mig.

Men i stället sitter jag här. Och bara väntar på att det ska gå över. Att min jävla depression ska ändra riktning, bestämma sig för att ge upp och bara DÖ!