Våren är tidig

Varje vår och varje höst får jag en depression. De är väldigt olika, men båda tunga på sitt sätt. I år verkar min vårdepression, liksom våren som sådan, komma tidigt. För just nu känns ingenting roligt. Och jag ser allt genom en tjock lins. Och jag är inte vatten värd. Och ingenting känns roligt. Och jag orkar inte riktigt ta mig för något. Och jag sitter hellre hemma ensam än träffar folk. Och ingenting känns roligt.

Och allt det där är så jävla fel. Det är ju nu jag borde gå ut. Det är nu jag borde umgås med folk. Så att jag kan bekräfta mig själv. Eller snarare spegla mig själv. Och kanske åka lite snålskjuts på andras glädje. Se till att jag blir road, om jag nu inte orkar roa mig själv. Låt folk lyfta fram mig.

Men i stället sitter jag här. Och bara väntar på att det ska gå över. Att min jävla depression ska ändra riktning, bestämma sig för att ge upp och bara DÖ!