Personligt om sjukdom och depression

Två gånger per år drabbas jag av djup depression. När det inträffar vill jag helst krypa in i en kokong och sova tills det går över. I stället brukar jag försöka tvinga mig själv att bege mig ut bland folk, eftersom det är det jag verkligen behöver. Det lyckas ibland.

Så att drabbas av min mage just nu är en katastrof. För samtidigt har jag ju, tidigare än normalt, ramlat rakt in i vårdepressionen. Mina magproblem gör ju i sig att jag drar mig undan. Inte för att jag inte vill träffa folk, utan för att det kan bli så jobbigt. Jag vågar inte äta allt som bjuds, eller dricka. Jag måste ha snabb tillgång till en toalett - ifall, ifall. Dessutom tar magen otroligt mycket energi, så jag orkar egentligen inte vara särskilt trevlig. I går sov jag till exempel två gånger på dagen. Ändå har jag fått sova ganska länge i natt, så förhoppningsvis ska jag orka träffa Jonaz som planerat i dag utan problem.

Fast det känns som att min mage börjar stabiliseras. Dessutom känner jag mig alltid bättre på kvällen, så kvällsaktiviteter borde jag inte dra mig undan från. Fast då kommer ju depressionen in...

Så, sammanfattningsvis: att ha depression och magproblem samtidigt är i det närmaste en katastrof. Så snälla, ni som känner mig: tvinga gärna ut mig. Ifrågasätt varför jag säger nej. Men låt mig samtidigt vara om du ser att jag känner mig tryckt mot väggen.