Gamla vänner

Jag har varit nere på NK nu och köpt nya handdukar. Jättefina. Och förhoppningsvis av bra kvalitet, vilket mina gamla från IKEA INTE var...

(Jag var förresten inne på NK när en värdetransport rånades vid Swedbank bara mittemot. Och jag märkte ingenting. Himlen kan ramla ner, men vi bara fortsätter shoppa...)

På väg till NK träffade jag en gammal kursare; en tjej som jag umgicks ganska mycket med när jag pluggade i Lund. Vi flyttade båda upp till Stockholm, men gled ifrån varandra och hade nu inte setts på många år. Den gamla klyschan om att "du har inte förändrats ett dugg" stämde verkligen in på henne. Fortfarande lika söt och såg inte en dag äldre ut. Verkligen. Trots att hon fött inte mindre än tre barn. Hennes sambo var med också och han hade förändrats lite mer. Såg lite rundare ut, tyckte jag.

Och det var verkligen roligt att träffa henne. Att få höra om hennes karriär inom UD, om hennes barn, om våra andra gemensamma vänner etc. Och diskutera det faktum att jag såg henne på teve för ett par år sedan. Hon berättade att det var många som sett henne, trots att hon var med i typ fem sekunder och inte på något sätt var huvudperson i inslaget (i Rapport eller Aktuellt eller nåt). Hon var heller inte ointressant i sammanhanget, bara inte vad reportaget gick ut på. Men hon kommenterade (lite bittert?) att hon nu antagligen haft sina 15 minuter av berömmelse.

Samtidigt kändes hon som en främling. Det kändes som att vi inte hade så mycket mer att prata med varandra om. Har vi förändrats så mycket? Eller var det bara situationen som var sådan? Fast när vi skiljdes åt sa jag inget i stil med att "vi kan väl ringa". Det kändes verkligen som en klyscha, framför allt med tanke på att hon inte bor i Sverige för tillfället. Så jag skojade till det och sa att vi får se om vi ses om typ 10 år igen...