Ingmar Bergman

1918-2007


Han var inte min tekopp*, men jag kan ändå erkänna och förstå hans storhet.


*Förutom Fanny och Alexander; en av mina absolut favoritfilmer. Den är storslagen och vacker.

Film om 11 september

Jag bestämde mig för att ta det lugnt den här helgen. Så hela dagen gick åt till träning, fönstershoppa samt promenera. Och sen hyrde jag två filmer.

Tidigare i kväll såg jag Farväl Falkenberg, och nu har jag precis sett World Trade Center. Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga om den. Visst är den stark: den väcker minnen från den dagen. Och jag fick se autentiska bilder som jag inte sett förut. Men ändå kan jag inte riktigt förstå vad den vill. För den berättar ju inte historien om själva terroristhandlingen. Inte heller skapar den hjältar. Och halva filmen utspelas i nästan totalt mörker. Typ Ingmar Bergman, utan all existentiell ångest...

Så nja, jag är nog inte riktigt nöjd med kvällens filmer.

Och såg ni Stina! i kväll? Guuu, så rörigt. Alldeles för många gäster. Det blev varken hackat eller malet. Killen som suttit i fängelse kunde de ju varit utan. Och skulle de prata skvaller och kändisskap kunde även Martina Haag uteblivit. Antingen koncentrera på ett ämne. Eller på gästerna. Inte båda två. Eller inget alls.

Men jag gillar Stina Lundberg Dabrowski. Hon har ett bra sätt med sina gäster eller dem hon intervjuar. Och lyckas få ur dem saker de antagligen inte ville avslöja.

Bäst i kväll: Stellan Skarsgård, Lena Philipsson och Martina Haag (ja, trots ovan sagda).

Och i morgon ska jag städa...