Kärleken på gymmet

När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld säger Paulo Coelho i Alkemisten. Och jag börjar verkligen tro på det. I morse bestämde jag mig för att träna på en SATS-anläggning som jag inte brukar träna på - trots att den ligger närmast min bostad. Och där var han! Sån tur har man ju bara inte...

Jag gick fram till honom och pratade lite. När jag senare var klar med träningen och skulle gå, tog jag mod till mig och frågade honom om han hade lust att följa med och käka. Han kunde inte, sa han, eftersom han skulle iväg, men det hade annars varit "trevligt". Suck, ska jag nu behöva gå coh grubbla över hur jag ska tolka det.

Men jag frågade i alla fall! Och det är jag jäkligt glad för. Även om det just nu känns som att jag inte har något att hämta där. Men nej fan, det måste finnas en anledning till att vi sprang på varandra i dag - det var ju inte första gången heller. Även om det inte alltid varit slumpen som styrt... ;-)

Hmm. Om ens någonsin...

Att missa en chans

Suck och stön. Fan och skit och piss och jävlar och fitta och hans moster. Varför är jag så jävla feg? Jag hade ju en chans i dag. Visst, inte världens chans, men ändå en chans. Men jag blev så stressad. Dessutom var det svårt med hans feta kompis bredvid. Och hur ska jag tolka honom? Hans ögon säger definitivt ja, men resten av honom nej, eller egentligen ingenting alls. Och det kan ju vara så att hans ögon säger så till oss alla, att han bara är professionell. Fast egentligen skyller jag nog på kompisen. Hade hon inte varit där så jävlar... Hmm, jag försöker i alla fall intala mig det. Om inte annat, så för att peppa mig till nästa gång. För det blir en nästa gång. Räkna med det.

Fast hur ska jag tolka hans minspel? Suck och stön. Fan också!

I övrigt gick spinningen ganska bra idag, även om jag tog det lugnt. Vi får väl se hur kroppen svarar - om förkylningen blir värre. Eller kanske till och med bättre som A föreslog...

Att blogga om en blogg

Jag lider av skriv... hmm... problem! Det är inte ens en vecka sedan jag började blogga, men jag har redan problem. Eller kanske just därför... När jag är ute på stan vill jag bara hem och skriva. När jag är hemma vill jag hela tiden skriva. Vad jag än gör verkar jag bara vilja hem och skriva. Jag funderar hela, hela tiden på vad jag ska skriva om, hur jag ska formulera mig och hur jag ska fånga folks intresse.

Och hela tiden går jag omkring och oroar mig: oroar mig för att folk inte ska hitta till min blogg, att folk inte ska tycka den är intressant, att folk verkligen hittar till min blogg, att jag får en massa kritik, att... ja, du förstår. Och samtidigt är jag så kritisk till det jag skriver. Det jag skrivit hittills känns så jäkla tekniskt. Jag har bara skrivit rakt av om händelser. Jag känner ingen känsla bakom. Eller har jag för höga krav? Alla är vi ju barn i början, jag vet, så jag måste väl ge det tid. Men om det är dåligt kanske folk som hittar hit inte återkommer.

Suck.

Madonna

Jag såg "I'm going to tell you a secret" i tisdags. Det är en dokumentär från Madonnas turné 2004, signerad Jonas Åkerlund. Till stora delar var det en kopia av "In bed with Madonna". Den var undfallande, okritisk och lite mesig. Men jag gillade den ändå, för även om folk självklart spelar teater inför en kamera, och vi bara fick se valda delar, får man ändå en liten inblick i hur det kan gå till "bakom kulisserna". Dessutom fick jag upp ögonen (öronen?) för American Life, en skiva som jag egentligen aldrig gillat tidigare.

Apropå det läste jag ett citat av Madonna idag:

Ibland när jag vaknar på morgonen har jag glömt hur fruktansvärt rik jag är.

Jag vet inte vem som har översatt det, men det är i vilket fall vansinnigt roligt. Det tyder på en viss humor...

När jag ändå är igång kan jag ju passa på att rekommendera hennes senaste skiva: Confessions on a Dance Floor. Första gången jag hörde den fick jag en ganska sval känsla, men efter att ha lyssnat på den några gånger är jag helt fast. Antagligen en av hennes bästa! Säger jag som inte ens hört alla hennes skivor... ;-)

En dag mellan jul och nyår

Idag har jag varit och tränat för första gången på ca fyra veckor. Det kändes jäkligt skönt. Musklerna verkade inte ha förtvinat så mycket som jag hade befarat heller. Men genast känner jag att förkylningen gör sig påmind igen. Jag förstår inte vad det är med mig. Nu har jag gått med den här jävla skiten i över en månad. Varför kan jag inte bli frisk? Men jag hoppas i alla fall att det är falskt alarm och att jag snart kan komma igång med cyklingen också. Jag känner mig fet som en gris!

Efter träningen gick jag på bio: jag såg Narnia - Häxan och Lejonet. Jäkligt bra! Mycket bättre än jag förväntat mig. De hade visserligen inte följt boken rakt av, men de ändringar som gjorts kändes ändå överkomliga. Datoranimationerna var oerhört skickligt gjorda. Det såg nästan "verkligt" ut. Och i vissa fall hade de hämtat inspiration från Harry Potter, vilket ju är helt okej. Uj, jag verkar nästan ha ändrat uppfattning om datoranimerade filmer. Jag brukade inte gilla dem. De såg så konstlade ut. Men den här var bra, och det är ju inte första gången jag tycker så. Så min åsikt verkar som sagt att ha ändrats. Jag rekommenderar filmen, framför allt om man som jag gillar äventyrsböcker som blir film. Fast nu finns det väl inga kvar. eller?

Och så har jag precis varit på min första fotvård någonsin. Jag var hos Jorge, en jättegullig kille, både till utseende och till sätet. Och bra var han också. Det var så skööönt! Han filade, smörjde in, slet och stod i. Slutligen fick jag en liten fotmassage. Gissa om jag kommer att gå dit igen...

...och ja, jag kommer att börja vara mer varsam om mina fötter.

En gud (?) återvänder

Henrik Larsson kommer hem! Efter VM i Tyskland spelar han i Allsvenskan igen. YES!

Troligast är väl att det blir Helsingborg. Men strular de till det, kan det lika gärna bli HKB. Och det skulle vara skitkul! Bara det inte blir Malmö...

Fast egentligen spelar det ingen roll var han spelar. Det viktigast är att han gör det. Statusen på Allsvenskan kommer att höjas med åtskilliga hundra procent. Och gissa vem som kommer att börja gå på fotboll igen... =)

Det verkar vara en trend att hemvändande utlandsproffs spelar ett eller ett par år i Allsvenskan innan de lägger av helt. En kul trend som jag hoppas fortsätter. Men man kan ju fundera över varför. För inte kan det väl vara så enkelt att det BARA handlar om att proffsen i Allsvenskan har högre lön nu än för bara några år sedan...?!

Om natten

Jäklar, vilken natt! Hjärnan ville helt enkelt inte sluta arbeta. Det var först framåt fem-tiden jag somnade - av ren utmattning. Men det är klart, i stället fick jag ju en del gjort: jag startade denna bloggen, skrev ett par inlägg och fick till en hel del finesser. Och så tänkte jag, förstås. Eller tänkte och tänkte, grubblade snarare. På allt och inget. På livet och kärleken. På längtan och saknad. På träning och på min hals. Men mest av allt på Honom.


What goes around, comes around...

- - -

Jo, en sak till: jag vill ju inte undanhålla er DN:s (och tidningsvärldens?) bästa skribent: Hanne Kjöller.

Julen 2005

Men ändå! Något ska jag väl säga om julen. Och det blir lätt. Julen 2005 kan nämligen sammanfattas i ett enda ord:

Skitbra!

Julafton tillbringade jag hos Ulrika, denna vackra blomma till människa. Vi åt och drack, tittade på teve och pratade, tog en promenad och pratade ännu mer. Det var trevligt och mysigt och roligt och intressant och allvarsamt och kul. Allt i en salig blandning. Och maten var god. Och glöggen. Och granen var fin. Det enda negativa var att hon hade köpt så Äckligt Godis. Men tack och lov hade systern varit där med lite hemmagjord choklad. Tack kära K!

På juldagen tog jag en låååång promenad. Och på kvällen var jag på Patricia med några vänner. Det var inte så mycket folk som vi hade räknat med men det var kul ändå. Mest på grund av att vi hade varandra...

Och annandagen spenderade jag mest framför teven. Jag hyrde två filmer: Polarexpressen och Köpmannen i Venedig. Och så såg jag Hook på trean. En soft dag med andra ord...

Förändringar

Tre dagar tog det. Sedan ändrade jag. Men det blev ju så fel. Och rörigt.

Jag startade min första blogg den 23 december 2005. Den 26 december samma år, dvs. för bara ett par timmar sedan, tog jag död på den. I stället har jag den här. Jag gillade aldrig mitt namn. Eller inloggning. Eller något annat heller för den delen.

En ny start. Förhoppningsvis för evigt.

Hmm. Kan en start vara för evigt...?!

Blogg

Jaha! Så är man en Bloggare. Vad betyder det? Inte en aning, men efter idogt tjat från Jonaz har jag gett efter. Jag har inte en aning om var det här kommer att landa. Men det är ju i sig lite spännande.

Som alla människor med en stark känsla för den personliga integriteten kommer jag antagligen att bli väldigt personlig. Eller också rabblar jag bara fondkurser från PPM:s över 700 fonder.

Den som lever får se...