Motstånd mot att resa

I morgon reser jag till London - för andra gången den här veckan. Det börjar nästan bli en vana. Fast en trevlig sådan.

Men jag börjar förstå varför många tycker det är så jobbigt att flyga. För det är ett jäkla åbäkande: ta sig ut till flygplatsen, gå igenom säkerhetskontroller, passkontroller, vänta och vänta igen. Och igen. Men flyget som sånt är ganska kul. Om man har att sysselsätta sig med. Och får lite god mat...

Jag håller som bäst på att packa, och det är ju heller ingen av de roligare saker man kan sysselsätta sig med. Det brukar dock gå kanska snabbt. Men så ibland, som i kväll, känns det tråkigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha med mig, och inte behöver ha med mig. Datorn, till exempel. Den lämnar jag nog hemma. Eller kanske inte. Och hur många strumpor behövar jag ha? Och tröjor? Behöver jag ha en varm tröja? Ska jag ha den på mig, kanske...?! Och funkar adaptern? Den verkade ju inte funka tidigare i veckan.

Och helst av allt vill jag bara sova.

Men i morgon, när jag traskar runt på Londons gator, då ska jag minnas den här kvällen som "a distant memory". För då ska jag ha roligt.