Ett sjukt mål

Jag har precis sett Goal!. Det är en film som staplar klyschorna på varandra. Filmen handlar om Santiago, en fattig pojke från Mexiko som flyr med sin familj till Los Angeles. Där blir han upptäckt av en engelsk turist som lovar honom provspel i England. Pappan är en envis jävel som naturligtvis är emot det hela. Farmor går bakom ryggen på pappa och hjälper honom. Lillebror sitter med sina stora ögon och bara älskar sin bror. Det första Santiago gör är att träffa flickan i sina drömmar, som naturligtvis inte vill ha honom - från början. Han har motgångar i spelet, är nära att få åka hem, men får gång på gång nya chanser. En lögn är nära att kosta honom mer spel. Han är en snäll pojke som får lagets svarte får att skärpa till sig. Pappa dör utan att de fått försonas. Han får chansen från start i säsongens sista och absolut viktigaste match. Med några sekunder kvar av matchen får han, den unge oprövade, slå en frispark strax utanför straffområdet. Naturligtvis går bollen rätt i mål och de vinner. Santiago blir stor hjälte och när matchen är slut, får han veta att hans far sett honom på teve i en match som han spelat tidigare...

Dessutom finns kändisar med: Alan Shearer finns med en hel del, men får inte göra något mål. Det får däremot Patrick Kluivert som inte syns i bild en endaste gång. David Beckham är en stor fan av Santiago. Liksom Zidane och Raul - den siste och Santiago träffas en gång och de blir genast dödspolare. Till och med Svennis är med på ett hörn.

Trots denna på många sätt fruktansvärt hemska film grät jag. Jag grät som ett litet barn på julafton: tårarna bara sprutade. Suck. Jag får väl skylla på att jag är förkyld...