Schlager och läder

I går var det schlagerkväll på Stockholm Pride. Och det är naturligtvis veckans höjdpunkt. Även om jag önskar att de kunde förnya sig. Det är otroligt kul att se alla artisterna och höra alla, gamla och nya, schlagerhits. Men det känns som att vi kan formen nu.

Men kul var det ändå. Bäst var Måns Zelmerlöw; jag älskar hans Cara Mia. Och det gjorde alla andra också: han fick sjunga den två gånger. Bra var också, naturligtvis, Jill Johnson, Ann-Louise Hanson och Sonja Aldén. De fick alla göra extranummer.

Men var var Lena Philipson? Varenda år har hon varit upptagen av turné, men icke så i år. Borde man därför inte tagit chansen att bjuda in henne? Fatta vilket crescendo det skulle blivit!

Och mycket folk var det. Jag läste i dagens DN att det var 12 000 besökare. Otroligt. Var fick alla plats? Och inte undra på att köerna till toaletterna var i det närmaste oändliga...

Efter schlagerkvällen drog Aronson med entourage iväg till SLM, Scandinavian Leathermen. Jag har länge varit nyfiken på stället och eftersom de hade lättat lite på klädkoderna ett par kvällar under Pride, passade vi på att gå dit. Det var litet, trångt, varmt, mörkt, sexigt, rökigt (av rökmaskin) och hett. Jävligt hett, i dubbel bemärkelse. Det var en kul och annorlunda upplevelse. Det finns väl egentligen bara två (stora) fel med SLM:

1. Klädkoden, som gör det svårare att gå dit. Även om en kille som
jag pratade med där menade att koderna inte var så strikta.

2. De har det enda, mig veterligen, dark room:et i Stockholm. Det måste snabbt bli väldigt mycket inavel där, känns det som.

Men det är inte omöjligt att jag går dit igen. Inte alls, faktiskt.

I dag tänkte jag ta en paus från Pride. Och bara ha det lugnt och skönt. Men man vet ju aldrig vad som händer i kväll. Kanske rycker det i pridetarmen när kvällen närmar sig.