23 juli 2007

Minnenas Allé

Tillbaka i verkligheten igen då. Vilket märktes redan i natt: Aronson hade sömnproblem. Jag vaknade redan 05.40 i morse. Rent otroligt.

Annat var det i Lund. Där... Oj, oops, där avslöjade jag var jag var i helgen. Och se: det var väl ingen som blev lyckligare av det?

När jag bestämde mig förra veckan att jag skulle hyra bil och åka iväg stod det ganska tidigt klart att det var Lund jag skulle åka till. Inte Malmö, inte Köpenhamn, utan just Lund. Och jag har haft det fantastiskt skönt. Jag har vandrat längs Memory Lane och bara njutit, förfärats, glatts, lidit, hoppats etc etc.

På fredagskvällen, när jag kom fram, vandrade jag mest i centrum och runt universitetetsområdet samt de centrala nationerna. På lördagen gick jag upp till LTH, Ekonomicentrum och Sparta, där jag bodde en stor del av min studietid. Jag vandrade i professorsstan, tittade på Gerdahallen och samtliga nationer utom en - Blekingska, den ligger så off.

Och mycket är sig likt. Och mycket har förändrats. Det största skillnaden var att Lund kändes lummigare nu. Mer igenväxt. Och kommersialiserad. Dessutom fanns fler uteserveringar, fler cafén och hela två(!) 7Eleven...

När jag bodde på Sparta kallade vi det för kumlabunkern. För det såg verkligen ut som en sådan; grå, kantig, instängd. Nu hade man försökt göra något åt det genom att måla om huset (om man nu kallar det måla på sådan fasad). Hade någon frågat mig hade jag föreslagit milda men klara färger, typ rosa, ljusblått, ljusgrönt eller ljusgult, typ. I stället blev det - mossgrönt. I stället för att vara en av de fulaste byggnaderna i Lund blev den nu helt osynlig. Den försvann in i bakgrunden.

Dessutom hade man låst in till trapphuset. På min tid var det inte bara upplåst, dörren var dessutom aldrig stängd. Men det var den som sagt nu, så jag kunde inte gå och kika in i korridoren, vilket jag hade planerat. Och så hade alla rum fått persienner, förut var det bara gardiner man kunde dra för.

Och vilka perspektiv man får när man bor i Stockholm. Sträckan mellan Sparta och centrum promenerade jag i princip aldrig när jag bodde där: den var alldeles för lång. Nu var det ju ingenting. Jag promenerar ju mycket i Stockholm, och det här tog 20 minuter. En spott i havet.

Sent på lördag eftermiddag åkte jag in till Malmö, och gick en liten minnesallé i miniatyr. De starkaste minnena från Malmö är Fyran, Indigo, banken där jag jobbade extra, Johan och Peter. Dessutom minns jag väldigt väl fotbolls-EM 1992 samt att jag var på bio där med mitt livs stora kärlek. Jag minns ingenting av filmen...

Jag var förresten på bio den här gången också: jag såg Harry Potter och Fenixordern. Bra. Jag måste lära mig att boken och filmen aldrig blir densamma, och har man bara de förutsättningarna klara för sig, är det en bra film. Trots att man inte hade med väldigt mycket från boken. Det enda jag tycker var riktigt tråkigt var att man dragit ner Nymphadora Tonks roll till ett minimum. Hon var betydligt roligare och viktigare i boken.

Och så spanade jag in Turning Torso. Och säga vad man vill om Malmö, men bra marknadsförare har de. För det har varit ett jävla prat om det där huset. Och vilken besvikelse. Det är mindre än jag väntat mig. Dessutom stod det ju inte alls ute i vattnet, utan på kajen. Och mitt i ett tråkigt industriområde. Klar besvikelse.

Om min resa hem berättar jag i ett senare inlägg.

Etiketter: , ,

2 kommentarer:

Anonymous Kim M sa...

Det låter lovely och lite som ett avslut.
Kanske kan du nu ta ett steg framåt och våga mer när det gäller karlar och vuxenliv.
Kram och puss.

mån juli 23, 10:31:00 fm  
Blogger eurofivestar sa...

Åh! Nostalgiresor är alltid kul på sina sätt. Jag pluggade i Uppsala och hade precis samma känslor när jag åkte tillbaka för några månader sedan.
Har nog aldrig varit i Lund, förutom på ett tåg på väg söderut.

mån juli 23, 10:50:00 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida