Glimtar från ett trasigt inre

Plötsligt blev det inte kul längre. Packningen får vänta, resan vill jag knappt veta av. London hägrar - inte. I stället gick luften helt ur mig. Och tankarna började komma. Förstås.

Det känns ensamt. Och jag saknar. Något oerhört.

Jag har tydligen gjort en bloggvän besviken. Och det beklagar jag mycket. En annan verkar jag ha skrämt iväg. Varför förstår jag inte. Eller vill jag inte förstå? Och varför håller jag fast?

Och kärleken hägrar långt borta. Alldeles för långt. Och alldeles ointaglig.

Varför är just kärleken så svår?

Och jag orkar inte hålla modet uppe. Jag faller i stället. Djupt. Jag klarar inte att formulera frågorna. Än mindre problemen. Om det nu är ett problem. Och tankarna maler och maler. Och jag plågar mig själv. Till oigenkännelighet. Men jag fortsätter. Om och om igen. Och igen.

Och ingen ser mig. Och ingen hör mig.

Men jag finns. Alldeles här.