Sjukdomens baksida

När man är sjuk har man hur mycket tid som helst. Det är alltså inte nog med att man lider av det man lider av, så att säga. Man måste även försöka att slå ihjäl tiden bäst det går: surfa på nätet, kolla på teve, hyra film, läsa, sova etc. Men viss del av tiden går åt till att tänka. Det är inte klokt vad tankarna går, eller snarare flyger. Det är än det ena, än det andra. Jag har tänkt på jobbet, min barndom, mina vänner, bristen på pojkvän, träningen som jag inte kan gå på, gamla pojkvänner, tillfälllig sex, London, mina arbetskamrater, pengar, bostad, världsfreden. Ja, ni förstår.

Och så har jag tänkt på A. Det är fan inte klokt! Jag lovar, jag hade verkligen glömt honom, eller åtminstone i det närmaste. Men nu kommer tankarna igen, och känslorna. "Vad gör han just nu? Tänker han något på mig? Saknar han mig när jag inte är där? Har han kanske redan pojkvän? Tycker han att jag är ful? Avstötande? Eller är han kanske inte helt ointresserad ändå? Är han bra på att kyssas? Vad tycker han om att göra? Hans intressen?" Och det bidrar inte till någonting annat än att jag blir ledsen och nedstämd. Fan också!