Personlig, igen

I dag jobbar jag min sista dag innan semestern börjar. En dag som jag väntat på i många, många veckor. Så jag borde vara jätteglad. Jag borde hoppa och studsa och se förväntansfullt fram emot de fyra härliga veckor som ligger framför mig. Men det gör jag inte.

I går när jag satt och tittade på teve började jag helt plötsligt, utan någon som helst förvarning, att gråta. Det bara kom. Sen grät jag lite tyst för mig själv mest hela kvällen, tills det var dags att gå och lägga sig. Då hade jag slutat, men hade ändå svårt att sova. Och i dag känner jag mig ledsen och lite nere.

Var det kom ifrån vet jag inte. Inte heller vart det är på väg. Men jag vet mina känslor: jag känner mig ensam, tom och övergiven. Och helst vill jag krypa ner i min säng och inte stiga upp igen förrän livet är betydligt bättre än så här.