Ångestens fula tryne

Fan vilken ångest jag har! Den bara kom över mig i eftermiddags när jag var ute och promenerade med Jonaz. Utan någon som helt förvarning - eller synlig anledning. Jag borde inte bli förvånad, jag har ju varit med om det förr. Ändå är det lika överraskande varje gång. Och lika skrämmande. Och jobbigt...

Jag har förstått att ångest ser väldigt olika ut hos oss människor som får den. Min är grå! Och jävligt tung att bära. Och jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska bli kvitt den.

Ibland försvinner den nästan direkt, ibland sitter den i i dagar eller till och med veckor. Oftast klarar jag av att fungera normalt. Men ibland blir jag nästan helt apatisk och får verkligen kämpa för att ens komma upp ur sängen.

Hur det känns? Hmm. Förtvivlan som river och sliter i hjärtat, meningslösheten som lägger sig som ett täcke över mig, rädslan att försvinna, skräcken över ensamheten, tomheten som sprider sig i alla kroppens hörn. Och längtan. Längtan att få göra illa, längtan till närhet, längtan bort, längtan till att allt bara ska ta slut - och rädslan över att det ska göra det...

Helst vill man bara gå hem och sova tills det hela går över. Men då knackar alltid verkligheten på...

Och nånstans hittar man alltid en väg fram och ut. Fast fråga mig inte hur, för det vet jag inte.