Självbekräftelse

Tidigare i vår läste jag Mia Törnbloms Självkänsla nu!. "Mia Törnblom arbetar som personlig coach och hjälper människor att hitta fram till en positiv självbild", som det står på bokens baksida. I boken berättar Törnblom lite om sin egen bakgrund och hur hon hittat fram till en bättre självkänsla och hur hon fortfarande arbetar med den. Och ger konkreta tips och råd om hur man själv kan arbeta med sin självkänsla.

Jag brukar inte läsa hjälp-till-självhjälp-böcker, men det har talats så mycket om den här boken, så jag ville själv bilda mig en uppfattning. Och jag är mycket imponerad!

Törnblom ger som sagt tips på hur man kan arbeta med sig själv, för att stärka sin självkänsla och få en bättre självbild. Bland annat kan man skriva en må-bra-bok, där man varje kväll går igenom sin dag och funderar över vad man gjort bra, vad man är tacksam för och hur man vill handla framåt.

Hon talar också om affirmationer. En affirmation är en slags självbekräftelse. Man upprepar något för sig själv tills det blir sant: man väljer ut en affirmation, hon ger några exempel på vad man kan välja, eller så kan man välja något själv. Sen ställer man sig framför spegeln, ser sig själv i ögonen och säger sin affirmation. Minst tre gånger om dagen gör man det.

Jag valde min egen affirmation. När jag hade gjort det ställde jag mig för första gången framför spegeln. Och det gick inte! Jag kunde inte se mig in i ögonen och säga den. Så jag tittade lite i ena hörnan av spegeln i stället. Sedan upprepade jag min affirmation framför min egen spegelbild. Tre gånger om dagen. Och för varje gång vandrade min blick närmare och närmare mitt ansikte. Till den gång när jag faktiskt kunde se mig själv i ögonen när jag sa den. Det var en personlig triumf.

Och jag har utvecklats vidare: nu vågar jag inte bara säga det; jag vågar också titta på mig. Hela mig. Hela min kropp. För första gången någonsin. Jag kom på att jag faktiskt aldrig tittat på min kropp. Jag har bara vetat att den är där och att den är ful, utan att egentligen se på den. Och hur skulle jag då kunna lära mig att tycka om den?

Jag är fortfarande riktig ovän med min kropp. Men jag har börjat titta på den. Och jag har börjat röra vi den. Fortfarande är det lång väg kvar tills jag kommer att tycka om den. Men jag är på väg ditåt, och det känns jätteskönt. Och allt för en affirmation, sagd högt av mig till min egen spegelbild. Minst tre gånger om dagen.

Fantastiskt!