Smälta, smalt, smultit

Aronson gick ut i en park och la sig. Men det gick inte, det var alldeles för varmt. En timme höll jag ut, sen kändes det som att jag skulle smälta bort. Så jag gick hem igen.

På hemvägen gick jag helt utan tröja. Och? undrar säkert vän av ordning. Men det är stort för mig. Jag har alltid hatat min kropp, och visat upp den för så få som möjligt. Men jag hoppas det här är ett trendbrott (jag har även sett andra tendenser till det). En början på något nytt. Ett liv där Aronson kanske till och med kan tycka om sig själv lite...

Uppkomsten till denna nya självkärlek återkommer jag till i ett annat inlägg.

Men nu är det sommar och sol och vi ska vara glada. Trots smältvarningen...