Eländig början på dagen

I dag fick jag sova en timme längre än förra måndagen. Men inte hjälpte det. Jag var otroligt trött när klockan ringde klockan 07.20. Å andra sidan var jag kanske uppe en timme längre än normalt i går kväll. Men jag var inte tillräckligt trött för att gå och lägga mig som jag borde...

Och så kommer man då upp, kollar på termometern och ser att den står på typ +4 grader. Uj, uj, tänker jag, kallt. Så jag tar på mig ordentligt när det är dags att gå. Men vad händer? Fyra grader är plötsligt inte lika kalla som de var i går. För då var de kalla. I stället svettades jag kopiöst hela vägen till jobbet. Jobbigt.

Och som om det inte vore nog med eländet: på tunnelbanan fanns en gammal kompis som jag inte sett på länge. Senast vi hade kontakt sårade han mig väldigt mycket och jag tog aldrig kontakt med honom igen. Inte heller han tog kontakt. Och senare, när mina sår läkts, kände jag inga behov av att ha mer kontakt med honom. Och tydligen inte han heller. Vi har setts några gånger sedan dess, framför allt på SATS. De första gångerna hade jag tänkt säga hej, men eftersom han tittade bort, gjorde jag inte det. Sedan tröttnade jag på att försöka hälsa, så jag slutade. Nu blir det alltid så pinsamt när vi ses. Tyvärr. Fast han är nog den av mina gamla kompisar som jag är minst nyfiken på vad som hänt med. Så kanske var vi inte så nära vänner som jag en gång trodde...