Breven gör mig besviken

Kommer ni ihåg A? Denne vackre man som fick mina kinder att hetta, mitt hjärta att banka fortare, mina ben att bli till gelé och min kuk att... hmm... ja, ni vet.

Han har börjat skicka mejl till mig. Mejl som jag inte gillar, som jag... ähum... jag ska kanske ta det från början.

Jag hade kommit över A. Jag menar det. Verkligen. Vi har setts en gång i veckan på klasserna och det har inte känts något speciellt den senaste tiden. Snarare tvärtom: jag har i stället börjat fundera på vad jag egentligen såg hos honom. Jag menar: framför allt har han ju aldrig visat något som helst intresse för mig. Inte som person i alla fall. Bara som kund. Dessutom känns han ofta hård och kall. Och det är ingen typ av person jag vill ha i mitt liv. Så jag var glad, jag hade kommit över honom. Även om jag fortfarande kan bli jäkligt blyg inför honom...

Men så kom han för några veckor sedan och frågade om jag vill vara med i en mejlgrupp som han har. Han brukar skicka mejl till särskilt utvalda kunder för att rapportera om hur hans schema ser ut: om han inte kommer till något av sina ordinareie pass, eller om han vikar för någon annan. Så, typ. Visst, tyckte jag, och gav honom min e-postadress.

Första brevet kom efter någon vecka. Och vilken besvikelse. Jag hade nog förväntat mig mer än så. Det stod bara typ att nästa vecka kör jag som vanligt. Och inget mer. Jag hade förväntat mig ett något längre och kanske mer personligt brev (till oss alla, alltså inte bara till mig).

I går fick jag ett andra brev. Där skrev han att han ska vika på ett annat pass. Och frågade om vi (jag) kommer. För det första hade han stavat fel på vika (han hade skrivit med c). Och sånt kan störa mig oerhört. För det andra vet jag nu inte om jag ska svara honom eller inte. Min första tanke var att jag skulle skriva något kvickt och intelligent till honom som svar. Men jag kom inte på något, så då skippade jag det. Så nu vet jag inte vad jag ska göra.

Jag vet att alla inte kan vara lika vältaliga som jag. Men något mer tycker jag att jag hade kunnat förvänta mig än bara några få fattiga ord, till råga på allt felstavade eller märkligt valda.

Och nu börjar jag också fundera på om jag verkligen har kommit över honom som jag trott. Eller om jag bara tror att jag känner något. Jag vet att jag kan bli som besatt många gånger, och kanske är det bara det det handlar om? Nåja, jag får väl se hur jag känner nästa gång jag träffar honom.

Men frågan kvarstår: ska jag svara honom. Jag vet: nej. Men ändå... Kanske...