I depressionens spår

Jag är på ett väldigt känslosamt humör i dag. Minsta grej gör att jag får rejält med tårar i ögonen. Jag vill bara krama och hålla om. Trösta Knyttet, skratta och gråta med vem helst som behöver.

...men jag vet: det är min vårdepression som härjar som värst. Jag kan vara riktigt manisk när jag är deppig, åt alla håll och kanter. Det finns inget som heter lagom, utan alla känslor: lycka, rädsla, sorg, glädje etc förstoras till omåttliga proportioner. Och ena dagen är jag ledsen för att nästa vara toppenglad. Nästa igen är jag sorgsen och nästa känslosam som typ i dag...

Och inget kan jag göra åt det, utan bara leva ut...