Min bil Pärlan - en saga

Nu ska jag berätta om min bil. Min bil, Pärlan 'Aronson', honom vill jag berätta om. Det är nästan som en saga tycker jag, och lite, lite som en spökhistoria också, och ändå är alltihop sant. Fast det vet nog ingen mer än jag och Pärlan.

Pärlan hette inte 'Aronson' från början. Han hette X, precis som mina systrar och jag. Pärlan X, hette han. Jag heter Aronson och mina systrar G och S.

Men vad jag nu ska tala om, det var hur det gick till att min bil Pärlan blev Min. Och allt det underliga som hände sen.

Pärlan visste säkert att han snart skulle dö. Jag tror att alla visste det utom jag. Det var S som köpte denna Opel Kadett 1969 och körde omkring med honom ett par år. Hon tyckte att han var en riktig pärla, därav namnet. S sålde Pärlan till G. G ägde honom något längre, och tyckte även hon att han var en pärla, en riktig Pärla. När hon köpte en ny bil, fick jag ta över Pärlan. Jag betalade samtliga omkostnader, men han ägdes fortfarande av G.

Jag bodde i Lund vid den här tiden och Pärlan har således varit med mig runt hela Skåne - ett antal gånger. Och som han gick! Han klarade backar, sol, snö och vind. Han fick lagas ofta, lampor och kamaxlar gick sönder, men i stort spann han på och var en Pärla.

Men, och det fanns ett men: Pärlan tyckte inte om att bli blöt. Blev han blöt då blev han sur! Och blev han sur, ja, då vägrade han att starta. Så vad gjorde man? Det var bara att öppna på motorhuven och torka av topplocket. Oftast så räckte det med en gång, men man kunde få hålla på ett antal gånger innan Pärlan behagade starta. Men oj så han spann då. Fast av någon anledning vägrade Pärlan starta mest när man (jag) hade som mest bråttom. Jag gissar att Pärlan lekte med mig. För trots att han var kärvänlig och trofast, var han en riktig spjuver. Ja, man skulle nästan kunna säga att han var en riktig Pärla...

Nu kommer jag till det svåra. Det som jag inte orkar tänka på. Och inte kan låta bli att tänka på. Min bil Pärlan, det kunde ju vara så att han fortfarande fanns hos mig och körde runt på vägarna, spann på och trilskades emellanåt. Men så är det inte... så är det inte!

Pärlan är i Nangijala nu.

Det är svårt, jag kan inte, nej, jag kan inte berätta det. Men okej, så här var det:

Jag skulle flytta utomlands för ett år och lämnade över vården av Pärlan till G. Överlämnandet skedde inte utan viss separationsångest, men jag var trygg i förvissningen om att det bara gällde ett år, sedan skulle vi återigen vara tillsammans, Pärlan och jag. Så blev det inte. Min syster passade på att sälja honom. Hon sålde Pärlan för ett spottstyver, man skulle nästan kunna säga 30 silverpenningar. Hon sålde honom till en ung man som körde honom kanske två gånger, sedan slaktade han honom. Och använde delarna till en annan bil.

Men jag vet att vi ses igen. I Nangijala.

Ja, Pärlan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!