Så ock på jorden, tack

Jag såg Så som i himmelen på SVT i kväll. Jag var lite tveksam till om jag skulle titta, eftersom den var en så oerhört stark upplevelse för mig när jag såg den på bio, och jag var rädd att förtrollningen var bruten och jag bara skulle bli besviken.

Det blev jag inte.

Fy fan vilken fantastisk film! Jag blir helt salig. Ja, jag vet att manuset emellanåt är lite ihåligt, att klyschorna staplas på varandra och säkert en massa annat också. Men skit i det. Det är känslan. Känslan! Det är känslan som betyder något. Det är det filmen vill förmedla. Och det är det som filmen förmedlar.

Jag är som en känslomässig jojo genom hela filmen. Jag gråter med Gabriella, Tjocke korven och och Erik och Florence. Jag skrattar med Tore, Gabriella, Lena och Arne. Lider med dem, känner för dem. Vill trösta Inger. Vill slå Stig. Vill allra helst döda Conny. Känslorna bara far runt. Och det är ju det Kay Pollak vill. Och det är ju det som är Livet.

Tror jag...