En kunglig spelplats
Jag har sett Casino Royale i dag, den nya James Bond-filmen. Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Men det här skulle kunna vara den bästa Bond-filmen någonsin. Det är åtminstone den bästa på många, många år. Jag älskar James Bond, men jag hade börjat tvivla. Hade de inte gett en ny James Bond chansen, vet jag faktiskt inte om jag gått och tittat på den.
Och visst, filmen har en del effektsökeri, och lite väl mycket kärleksslisk, men många scener är otroligt bra.
Och Daniel Craig seglar upp på toppen. Det är för tidigt efter bara en film att säga hur bra han faktiskt kan bli, men han är uppe bland Sean Connery och Roger Moore och leker. Helt klart. Han tillför helt nya dimensioner till Bond. Humorn är tillbaka, om än mycket mer subtil än på Moores tid. Men också en känslighet som jag inte sett tidigare. I en scen tror jag till och med att Bond grät. Men framför allt förstår man att han brottas med det han gör, att han inte alls är så okänslig som han har framstått tidigare. Men det är klart, det här är ju "den första filmen" - egentligen. Craigs känslighet är så tydlig, så påtaglig, att man blir alldeles vimmelkantig. Man ser smärtan i hans ögon, tvivlet i hans läppar. Han har dessutom en kropp man kan dö för.
Sen är ju Bond den där otrolige övermannen som klarar allt, är bäst på allt och slår alla, vad det än gäller. Men det är ju så Bond ska vara: en riktig sagohjälte.
Men jag gillar inte historien om hur man blir 00. Att man måste döda två för att få den hedersbetygelsen(?). Bonds första mord framstår också som just mord, inte självförsvar eller för den goda saken. Utan bara för att få sig den där hedersbetygelsen.
En väldigt bra film. Och på gränsen att bli för lång, men på rätt sida av den gränsen. För just när man suckar och tänker att fan, ska filmen fortsätta med den här storyn också, så är den slut. Helt abrubt, men med en liten tvist. Och små tvister finns det filmen igenom. Härligt!
Helt klart en film man ska se på bio. Om det inte vore för att ljudet vore så j-a högt!
Och visst, filmen har en del effektsökeri, och lite väl mycket kärleksslisk, men många scener är otroligt bra.
Och Daniel Craig seglar upp på toppen. Det är för tidigt efter bara en film att säga hur bra han faktiskt kan bli, men han är uppe bland Sean Connery och Roger Moore och leker. Helt klart. Han tillför helt nya dimensioner till Bond. Humorn är tillbaka, om än mycket mer subtil än på Moores tid. Men också en känslighet som jag inte sett tidigare. I en scen tror jag till och med att Bond grät. Men framför allt förstår man att han brottas med det han gör, att han inte alls är så okänslig som han har framstått tidigare. Men det är klart, det här är ju "den första filmen" - egentligen. Craigs känslighet är så tydlig, så påtaglig, att man blir alldeles vimmelkantig. Man ser smärtan i hans ögon, tvivlet i hans läppar. Han har dessutom en kropp man kan dö för.
Sen är ju Bond den där otrolige övermannen som klarar allt, är bäst på allt och slår alla, vad det än gäller. Men det är ju så Bond ska vara: en riktig sagohjälte.
Men jag gillar inte historien om hur man blir 00. Att man måste döda två för att få den hedersbetygelsen(?). Bonds första mord framstår också som just mord, inte självförsvar eller för den goda saken. Utan bara för att få sig den där hedersbetygelsen.
En väldigt bra film. Och på gränsen att bli för lång, men på rätt sida av den gränsen. För just när man suckar och tänker att fan, ska filmen fortsätta med den här storyn också, så är den slut. Helt abrubt, men med en liten tvist. Och små tvister finns det filmen igenom. Härligt!
Helt klart en film man ska se på bio. Om det inte vore för att ljudet vore så j-a högt!
upplagd av Aronson
19:04
6 kommentarer:
Jag såg också den filmen igår. Håller med dig om det mesta. Tror nog att han kan vara Bond ett tag och göra det snyggt.
Jag blev lite besviken...inte på Daniel Craige...tvärt om...men jag tyckte han var hästlängder bättre än filmen.
Tyckte den började strålande...men när handlingen från boken kickade in så tyckte jag det blev seeegt...och ett sjunkande hus i Venedig är lite snyggt, men långt mindre spektakulärt än jag hoppats.
Till skillnad från dig så SAKNADE jag humorn. Tycker de tappat den alldeles för mycket. Å då gillade jag aldrig Roger Moore och hans slapstick Bond...
...nä mina favoriter förblir de tre första filmerna och GoldenEye...även om Craige helt klart har potentialen till något stort.
Men då får de allt slänga in Moneypenny, Q och lite flera gadgets!
Fast de gjorde en liten hänsyftning till Moneypenny, på ett oerhört snyggt sätt. Jag kan inte citera det, men det var någon ordväxling med money och penny - som jag tolkade så...
Lynn: I'm the Money
Bond: ...every Penny of it!
Typ.
Och det skulle väl åxå syfta till de gamla klassiska Bondbrundsintrona...
I'm Pussy Galore.
But ofcourse you are!
Men ändå...
Jag är sjukt Bondkonservativ...och då hjälper inte minimala badbyxor.
Bara en liten bit. :)
Jäklar. Kommer du ihåg varenda replik? Eller var det just den här...?
Det var nog just den...den satt ju som en spik. :)
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida