Att hata sin mamma

Walentine bloggade om sin mormor och om sitt hat till henne. Inlägget blev långt, och renderade i att jag skrev en lång kommentar tillbaka, där jag ”outade” mitt hat till min mamma.

Det blev egentligen lite för personligt, men nu när jag börjat känner jag att jag öppnat på fördämningen, och att jag måste fortsätta. Det här blir mitt mest personliga och privata blogginlägg hittills.

Jag är uppvuxen med mamma, pappa och två systrar, ett respektive tre år äldre. Mamma var den alltigenom dominerande figuren i vår familj. Totalt dominerande. Min pappa försvann tidigt ur mitt liv. Han och mamma var fortfarande gifta och han bodde hemma, men han jobbade mer och mer. Och jobbade han inte hjälpte han min äldsta syster med hennes hästar. Jag såg honom väldigt sällan, och han blev som en främling för mig.

Och min äldsta syster var ”hans”. Det hade alltid varit så. Jag var mammas pojke. Och vår mellansyster hamnade någonstans mittemellan.

När jag var femton fick pappa nog och stack, med en uppslitande skilsmässa som följd. Då hade min äldsta syster ett par år tidigare rymt hemifrån. Jag och min andra syster fick bo med mamma. Ett par år senare rymde även min andra syster. När jag var 18 år skyndade jag mig att flytta hemifrån, trots att jag inte hade varken jobb eller studiemedel. Men jag orkade helt enkelt inte längre.

Min mamma förstörde min barndom och mitt liv. Hon började tidigt ”ta över” mig. Hon berättade vad jag skulle tänka, vad jag skulle känna och hur jag skulle reagera – och agera. Hon berättade också vilken liten och obetydlig person jag är. Att jag inte är någonting värd. Att allt inom mig är fult och inte värt att tas på allvar. Uttryckte jag någon gång en egen tanke eller egna känslor stympade hon mig direkt. Dessutom hånskrattade hon åt mig. Ett hånskratt som fortfarande ringer i mina öron. Och som gör så fruktansvärt ont.

Min terapeut kallade det för psykisk våldtäkt, att mamma våldförde sig på mig, mitt allra innersta. Och det är nog den bästa beskrivningen man kan göra. Åtminstone känner jag att det var det hon gjorde – hon våldtog mig, psykiskt. Om det är att likställa med en fysisk våldtäkt vet jag inte. Det är i vart fall inget som någon tar på något större allvar. Varför vet jag inte.

Men ingen ger intryck av att förstå. Eller vilja (kunna?) hjälpa till.

Min mammas ”våldtäkt” har strypt mig. Jag verkar inte kunna ha en normal relation, och vågar inte visa upp det jag har inom mig. Sådant som andra människor tar som en naturlig del av sig själva, ser jag som fult hos mig. Jag har aldrig haft någon längre kärleksrelation, och har alltid haft väldigt få vänner. Jag har alltid varit väldigt ensam, ibland självvalt, ibland inte. Det finns tider i mitt liv när jag inte haft några vänner över huvud taget. Och att skaffa nya är oerhört svårt för mig. Jag är livrädd att släppa någon in på livet. För kanske kommer även de att förstå vilken ful människa jag är, att jag inte är värd att älskas.

För jag hör hela tiden min mamma. Hon har nämligen byggt sig ett eget litet bo på min ena axel. Där sitter hon ständigt och jämnt. Där berättar hon för mig hur jag ska tänka, känna och reagera – och agera. Och vilken liten och obetydlig person jag är. Att jag inte är någonting värd. Att jag är ful och ovärdig.

Och det är väl klart att jag tror på henne!? Det är ju det jag fått höra genom hela mitt liv. Och säger ens mamma något då måste man ju tro på det, då måste det ju vara sant. Eller?

Jag har hatat min mamma något så vansinnigt mycket. Svart hat som jag tror ibland gjorde mig nästan sjuk. Och som gjorde att jag bara ville dö. För jag skämdes ju över det också – ”jag hatar min egen mamma”. Jag har hatat en person som ska vara den man ska älska allra mest – min egen mamma.

Men det är kanske naturligt att ingen kan förstå mig. För hur kan man hata en så älskad person som sin egen mamma? Och även om man inte älskar henne, hata henne kan man ju inte göra.

Folk säger hela tiden att jag måste försonas med mamma. Att jag annars kommer att ångra mig när det ”är för sent”. De säger också det bara är att skaka av henne, att jag bara ska bestämma att nu börjar mitt nya liv, utan henne.

Och de förstår verkligen inte vad de pratar om. De har inte ens en ledtråd.

Jag funderar mycket på min egen skuld i det hela, inte för att jag blev utsatt, utan för att jag inte kan ta mig ur. För att jag sitter kvar och låter mig kontrolleras av henne. För att jag inte unnar mig lite lycka i mitt liv. För att jag inte kan lära mig älska mig själv. Folk säger ju att det ”bara är att bestämma sig”. Men jag vet helt enkelt inte hur man gör. Jag vet inte hur man tar det där första steget. Hur man påbörjar en vandring mot ljuset i tunneln. Hur man lär sig att allt man fått höra genom sin barndom är en lögn. Att grunden för ens liv inte existerar.

Istället sitter jag kvar i skiten - med hennes gälla röst ständigt ringande i öronen. Denna lilla, obetydliga kvinna som tar så jävla mycket plats!

Jag bröt kontakten med mamma för många år sen. Totalt och rakt av. Sedan dess har jag bara sett henne två gånger - på mina respektive systrars bröllop. Båda gångerna har jag varit ett nervvrak innan. Och båda gångerna har hon förstört festen för mig. Hade hon bara varit där hade jag kanske klarat det, men hennes tarvliga försök att "bli sams" var för mycket för mig. Det knäckte mig nästan.

Även mina systrar har brutit med mamma – i omgångar. De återgår dock med jämna mellanrum till henne. Kanske känner de att en mamma är bättre än ingen mamma. Själv känner jag inget sånt. Men Gud ska veta att jag saknar en mamma. En riktig mamma.

Och som sagt, fy fan vad jag har hatat henne. I dag vet jag inte vad jag känner. Men det är nog inte hat i alla fall. Även om jag aldrig kommer att försonas med henne, aldrig, aldrig kommer att förlåta henne. För jag kan inte. Jag kan inte förlåta en person som jag anser har förstört mitt liv. Vars grepp jag aldrig verkar kunna ta mig ur, trots mina dagliga och ständiga försök.

Jag försöker om och om igen att begrava henne. Men det går inte.

En av mina allra högsta önskningar är att hon ska dö - för kanske kan jag då äntligen få frid. Men kärringen bara fortsätter att leva vidare.

Jag läser igenom vad jag skrivit och blir rädd. Ska jag våga släppa på det här? Vågar jag låta människor runtomkring mig, i min närhet, ta del av mitt allra innersta? Av den allra fulaste delen av mitt liv? Och kommer det att hjälpa?

Jag vet inte. Jag vet att jag sitter här med tårar rinnande nerför kinderna och att jag upplever något väldigt svårt just nu. Men också att jag sätter hoppet till det här. Kanske kan det komma något gott ur det - för mig.

Och som jag sa inledningsvis: portar öppnades. Jag orkar inte stänga dem, utan måste låta flodvattnet få komma. Starkt och obörhörligt.

Själv känner jag mig mest liten och ful.