Känslan i rösten

Oswald och jag hade en liten diskussion kring Spice Girls och deras musik. Jag hävdade att de har dåliga röster och, menade jag, därför tvivelaktiga att lyssna på. Fast jag fick ge med mig när det gäller deras musik, för den är ibland väldigt medryckande. Och man sjunger gärna med. Oswald hade, inte ovanligt nog, en helt annan uppfattning.

I vilket fall fick det mig att tänka på något som hände för några år sedan. Det gick då en talk show på SVT med Ola Lindholm som programledare. Programmen spelades in på krogen. Jag minns inte vad programmet hette, men man kan ha många synpunkter på det...

I ett av programmen var i alla fall Ola Salo gäst. De pratade bland annat om det faktum att Ola Salo var andrereserv för Peter Jöback i Kristina från Duvemåla. Han hoppade dock bara in en gång, om jag minns rätt. Förste reserv var Christer Nerfond. Salo ombads att i programmet sjunga Jöbacks paradnummer Guldet blev till sand. Han gick med på det, men sa att Jöback gör det bara så mycket bättre.

Och visst, Peter Jöback har en fantastisk röst. Men när Ola Salo sjöng fick jag gåshud. Det var så fantastiskt vackert. Och med så mycket mer känsla än Jöback någonsin förmedlat.

Nu har ju Ola Salo ingen dålig röst på något vis, men han har framför allt den där känslan i sin röst. En känsla som gör att man blir alldeles knäsvag. Och som bland annat är anledningen till att jag älskar The Ark.

Men jag får ge Oswald rätt till viss del. Det handlar ofta mer om känslan än om rösten. Fast där tycker jag faktiskt att Spice Girls inte har mycket att hämta. Någon som har lyssnat på Posh:s soloprojekt...?

Ola Salo och jag har för övrigt haft samma sångpedagog. Inga jämförelser i övrigt...