Personligt, och väldigt privat
Med tanke på de krav jag ställer på mig själv, kan man tycka att jag borde ha en kropp som en grekisk gud, ett jobb som advokat, rådman eller något annat kvalificerat, en stor lägenhet mitt i stan, en vacker pojkvän och många fantastiska och nära vänner samt att jag skulle vara utåtriktad och social.
I stället är jag lönnfet, en tämligen misslyckad jurist, bor i en liten lägenhet i utkanten av stan, är singel, introvert och har få vänner.
Varför är det så?
Mina krav går inte ut på att jag ska vara bra. Inte heller på att jag ska bli bäst. Nej, mina krav är högre än så: jag ska vara perfekt. I alla avseenden. Och eftersom jag inte är perfekt, det är ingen människa, misslyckas jag ju gång på gång. Varje dag, stundligen. Varje litet tecken på ofullkomlighet jag ser hos mig själv, gör att självföraktet ökar. Och även fast jag vet om det, och har arbetat med det, och arbetar fortfarande med det, verkar jag inte kunna göra något åt det. Det vill säga, jag klarar inte av att bryta den nedåtgående spiralen. Jag ramlar i stället ned i djupa depressioner, och när jag väl lyckats kravla mig upp ur dem, ser jag den Ofullkomlige, kämpar på ett tag men faller sedan ner igen.
Och i stället för att kämpa på tills jag når den fullkomlighet som jag vill uppnå, förstår jag ju att det är ett fåfängt försök, och ger i stället upp utan att knappt ens ha försökt, under något slags motto av att "om jag inte kan bli perfekt, är det ingen idé att det blir något alls". Så jag lämnar arbeten ifrån mig halvgjorda trots att jag mår illa av det, jag stänger dörrar till människor jag känner och lärt att tycka om trots att jag vill fortsätta att umgås med dem, eller i vart fall ha kontakt med dem, jag skrämmer iväg nya bekanta eftersom jag är rädd för att jag kommer att skrämma iväg dem också - "bättre att skrämma iväg dem än att bli sårad senare - de vill ju ändå inte umgås med mig egentligen", jag häver i mig godis och glass trots att jag vill gå ner i vikt och jag sitter hellre inne och ugglar än är ute för att hitta nya bekantskaper.
Fy fan vad jag hatar mitt liv!
I stället är jag lönnfet, en tämligen misslyckad jurist, bor i en liten lägenhet i utkanten av stan, är singel, introvert och har få vänner.
Varför är det så?
Mina krav går inte ut på att jag ska vara bra. Inte heller på att jag ska bli bäst. Nej, mina krav är högre än så: jag ska vara perfekt. I alla avseenden. Och eftersom jag inte är perfekt, det är ingen människa, misslyckas jag ju gång på gång. Varje dag, stundligen. Varje litet tecken på ofullkomlighet jag ser hos mig själv, gör att självföraktet ökar. Och även fast jag vet om det, och har arbetat med det, och arbetar fortfarande med det, verkar jag inte kunna göra något åt det. Det vill säga, jag klarar inte av att bryta den nedåtgående spiralen. Jag ramlar i stället ned i djupa depressioner, och när jag väl lyckats kravla mig upp ur dem, ser jag den Ofullkomlige, kämpar på ett tag men faller sedan ner igen.
Och i stället för att kämpa på tills jag når den fullkomlighet som jag vill uppnå, förstår jag ju att det är ett fåfängt försök, och ger i stället upp utan att knappt ens ha försökt, under något slags motto av att "om jag inte kan bli perfekt, är det ingen idé att det blir något alls". Så jag lämnar arbeten ifrån mig halvgjorda trots att jag mår illa av det, jag stänger dörrar till människor jag känner och lärt att tycka om trots att jag vill fortsätta att umgås med dem, eller i vart fall ha kontakt med dem, jag skrämmer iväg nya bekanta eftersom jag är rädd för att jag kommer att skrämma iväg dem också - "bättre att skrämma iväg dem än att bli sårad senare - de vill ju ändå inte umgås med mig egentligen", jag häver i mig godis och glass trots att jag vill gå ner i vikt och jag sitter hellre inne och ugglar än är ute för att hitta nya bekantskaper.
Fy fan vad jag hatar mitt liv!
upplagd av Aronson
14:24
8 kommentarer:
Har du plankat ord från min tidigare blogg? För sådär känner jag ständigt och alltid, trots att jag kämpar emot. Hela tiden och med resultat som bara spär på självhatet.
Att skrämma bort människor för att de börjar komma för nära är jag själv expert på.
Har tyvärr ingen tröst, men måste säga att det var igenkännande om nu kanske det kan vara något som får dig att må bättre? Du är inte ensam.
Du inser att du är för hård på dig själv för att vara för hård mot dig själv.... En loop... Eller självuppfyllande profetia...
Det må kännas så, jag tycker du är helt okej, kompis.
En svettig kram (men jag luktar gott ;-)
Nix, du är inte ensam. Tror många känner så där emellanåt.
Jag har varit en perfektionist men har äntligen lärt mig att slappna av. Vara nöjd med det man har och glädjas åt det lilla.
Vad vill jag säga med detta? Vet inte riktigt men en klapp på axeln eller kanske en kram för att få dig att förstå att du inte är ensam och att det går att komma upp, även om det är jobbigt.
Ta vara på dig.
Helvete vad deprimerande inlägg :(
Men som andra sagt, jag tror inte att du är ensam....även om det inte är någon tröst
Och inte fan kan jag göra eller säga något för att hjälpa dig iheller
Hang in there, bud!
Tack, vad gulliga ni är.
Och nej, det finns antagligen inte mycket ni kan säga för att få mig att må bättre. Men att det finns människor som skänker mig en tanke känns ändå skönt.
För övrigt mår jag redan bättre. För stunden i alla fall. Jag behövde nog bara få det ur mig.
Vill tilägga att den känsla jag fått av dig via din blogg är att du är en mycket sensitiv och kännande själ... en som vågar mer än många andra... *kram på dig*
Jösses, du har beskrivit mitt liv perfekt! Den enda skillnaden är att jag har haft typ 10-15 år till på mig att skrämma iväg alla bekanta och vänner....
*kramar om*
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida