Mod - eller inte

Stärkt av alla hejarop och knuffar i ryggen från kända och okända gick jag till mitt möte med A i dag, nästan helt rakryggad. I morse kände jag mig lite avigt inställd och ville inte alls vara med, men ju längre förmiddagen framskred, desto mer förvissad blev jag om att jo, fan, i dag ska det ske!

För att styrka mig lite passade jag på att flirta rejält med honom under tiden: jag sökte ögonkontakt hela tiden och log (eller försökte åtminstone). Men efteråt, när jag hade bestämt mig för att gå fram till honom, svek mig modet.

Fan alltså. Ska det va så jävla svårt? Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag dröjde mig kvar lite, men när jag inte kunde vänta längre och var tvungen att röra mig mot dörren, och honom, blev han tilltalad av den som var näst sist kvar: en kille som naturligtvis skulle fram och smöra (?) och då kände jag att jag inte bara kunde stå där när jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Dessutom fick jag en jäkla ångest. Så jag gick. Jävla skit, alltså.

Jag undrar om han funderar på vad som tagit åt mig, eftersom jag tittade på honom så mycket just i dag, eller om han kanske till och med fattat. Nu får jag väl hoppas på att jag springer på honom på stan igen och att tillfälle då ges till nya försök...

Hoppas ingen är alltför besviken på mig. Mest besviken, kan jag meddela, är dock jag själv...