En bön... igen

Nu har jag läst ut En bön för Owen Meany och jag tror inte att jag någonsin har läst en bok som har berört mig så mycket som den här har gjort. Jag har verkligen skrattat och gråtit om vartannat. Och mitt för hållande till Owen Meany är oehört komplicerat. Jag förstår inte, samtidigt som allt är glasklart.

En bön för Owen Meany är verkligen en bok jag rekommenderar. Å det varmaste.

Jag brukar inte falla för inledningar till böcker, jag har till exempel aldrig förstått storheten med Selma Lagerlöfs Äntligen stod prästen i predikstolen. Men jag kan inte undanhålla någon första meningen i den här boken. Den är lång, den är fantasieggande och den är jävligt talande (dessutom grammatiskt diskutabel) :

Jag är dömd att för alltid minnas en pojke med förstörd röst - inte på grund av rösten, inte på grund av att han var den minsta person jag någonsin har träffat, inte ens på grund av att han förorsakade min mors död, utan därför att han är anledningen till att jag tror på Gud; jag är kristen tack vare Owen Meany.