Dagens boktips

Jag har länge tänkt berätta om den här boken. Nu blev det en hel recension, vilket kanske inte var meningen från början. Men varför inte:

Jag gillar John Irving. Jag tycker han är en fantastisk författare. Hade jag varit tvungen att välja, hade jag nog valt honom som favoritförfattare. Hmm. Åtminstone en av dem.

Irvings stil är helt absurd: han gör helt galna språkliga och bildliga vändningar och man skrattar och gråter om vartannat. Samtidigt är det poetiskt och vackert. Till hans mest kända böcker hör Garp och hans värld, Hotel New Hampshire och Ciderhusreglerna. Men jag läser just nu En bön för Owen Meany. Ingen av hans mest kända böcker, men antagligen hans bästa. Och det vågar jag säga utan att ens ha läst ut boken än...

I början var jag tveksam, jag tyckte att boken var alldeles för lik Garp och hans värld: en ensam mor till en son. Modern har ingen man och har aldrig haft. Sonen får inte reda på vem som är hans far. Typ. Men efter ett tag tar En bön för... hela andra vägar. Även om likheter hela tiden finns.

Boken handlar om berättarjaget, John Wheelwright och hans vän Owen Meany. De växer upp tillsammans på 60-talet i New England - i skuggan av John F Kennedy och sedermera Vietnamkriget. Jag har blivit helt förälskad i den helt oefterhärmerlige (på flera sätt) Owen Meany. Han är en helskum människa med en massa fysiska och psykiska handikapp, på många sätt i linje med mig själv, men samtidigt är han klarsynt, intelligent, modig, rak och ärlig - egenskaper som jag önskar att jag hade mer av.

Owen Meany påstår sig bland annat veta när han ska dö - han har sett det i en syn. Han menar sig samtidigt vara Guds redskap på jorden. Ganska nonchalant, och inga små ord precis. Nästan hybrisvarning på killen. Men bara nästan, trots att hans humor är begränsad.

Samtidigt som boken är väldigt underhållande, är den en skarp kritik mot, och uppgörelse med, USA och dess imperialism, krigshets eller vad man vill kalla det, främst skildrat genom Vietmankriget och Ronald Reagans regim under 1980-talet. Berättarjaget är väldigt bitter över den amerikanska regimens handlande och det amerikanska folkets passivitet, eller likgiltighet, och har har sedan flera år flytt landet. Men han samtidigt inte göra sig fri från det.

Boken är oerhört spännande och rolig, och ganska tjock, och jag rekommenderar den varmt. Jag kan själv knappt bärga mig tills jag fått veta slutet - både på boken och på Owen Meanys liv.