Undan eller väck, för här kommer jag

Jag har så svårt att förstå människors beteende i tunnelbanan. När tåget kommer brukar folk dra sig mer och mer mot där de tror att dörrarna ska hamna. När tåget väl stannar drar man sig samman ännu mer. Dörrarna öppnas, och det naturliga vore ju att låta dem som ska gå av, gå av först. På så vis blir det mer plats i vagnarna för dem som sedan ska stiga på.

Men inte. Jodå, en eller ett par får stiga av. Men sen kliar det alldeles för mycket i de väntandes kroppar, för då börjar de tränga sig på. Det är armbågar här och paraplyn där. Man gör sig liten, eller man gör sig stor. Kosta vad det kosta vill. För en sittplats ska de ha!

Värst är ungdomar och gamla tanter. Varför ungdomarna prompt ska sitta det förstår jag inte. Och visst, gamla tanter kan absolut förtjäna en sittplats. Fast ofta ska de bara åka en station - och stiger upp i god tid för att sedan kunna gå av först av alla. Om man nu kan stå, varför behöver man då tränga sig fram för en sittplats?

Och varför måste man förbereda sig långt, långt innan man ska stiga av genom att gå fram till dörren och stå där och hänga? Av kommer man ju alltid...