Att slå dövörat till

I går chattade Kimman och jag lite om vilka krav man kan ställa på sina vänner. Främst i betydelsen hur mycket man kan kräva eller förvänta sig att de kommer ihåg vad man faktiskt berättat för dem. Jag var nog inte lika hård i min bedömning som Kim var.

Men så slog mig en sak som kan göra mig ganska ledsen eller besviken och i motsvarande fall glad och nästan tacksam.

Jag är döv på ett öra. Jag brukar berätta det ganska tidigt i nya relationer (vilken sort de än är), eftersom det underlättar betydligt för alla parter. De flesta brukar också komma ihåg det. Men de kommer aldrig ihåg vilket öra det är, utan frågar massor med gånger. Eller tänker helt enkelt inte på det, utan sätter sig "fel", viskar i fel öra eller liknande. Och jag kan bli lite besviken över det, framför allt om det är en person som jag träffar ofta eller relativt ofta.

Det finns bara två personer* i mitt liv som har kommit ihåg vilket öra det är. Den ene är min första pojkvän och den andra är en tjej som jag pluggade med. Och bara för den saken skulle jag kunna älska dem i hela mitt liv. En del verkar tycka att det bara är en småsak, men för mig betyder det faktiskt ganska mycket.


*Hur det var med mina föräldrar kommer jag faktiskt inte ihåg.