Bland folk

Vi har varit ute några stycken från jobbet i kväll för att fira av en kille som slutar. Och det kändes konstigt. Och vemodigt. Inte bara för att killen som slutar är min tidigare chef (innan jag bytte avdelning) och dessutom den bästa chef jag någonsin haft. Nej, det var något annat också. Fast jag vet inte om jag kan definiera det.

Jag har känt det förr när jag varit ute, framför allt de senaste månaderna. Inte bara i jobbsammanhang. Det är nån slags känsla av att jag inte hör hemma där och att jag måste gå hem tidigt. En rädsla tror jag. Och någon slags trygghet. Men också panik.

Jag kände det också i måndags, när jag fick två olika inbjudningar. Först till en middag på juldagen, därefter till en fest på nyårsafton. Jag har tackat ja till båda, och tror att det kommer att bli väldigt roligt. Samtidigt var min första känsla att nej, jag vill bara ligga hemma och vara med mig själv.

Håller jag på att bli en enstöring? En sån som hellre är hemma än tillsammans med människor? Det skrämmer mig i så fall. Mycket. Och för att mota det måste jag nog tvinga mig i fortsättningen att vara mer bland folk. Jag behöver kanske inte vara social och trevlig, men för min egen skull bara ha folk runt omkring mig.

Men jag ska inte börja i morgon. Då ska vi nämligen ut med min avdelning på jobbet. Men jag ska inte följa med. Jag känner inte för det. Det finns dem på min avdelning som jag inte gillar och som jag inte vill umgås med privat (eller ens på jobbet, egentligen). Dessutom ska jag träna...