Fallande självförtroende

Som jag berättat tidigare är mitt självförtroende på väg mot botten. Det finns flera orsaker till det.

1. Sedan min mage började krångla i våras har jag inte kunnat äta ordentligt. Dels har jag inte kunnat äta så mycket frukt och grönsaker som jag borde, dels har jag tröstätit en hel del - genom att äta har magvärken, tillfälligt, försvunnit. Det har gjort att min mage vuxit. Inte jättemycket kanske, men tillräckligt för att jag ska må dåligt av det, och tycka att jag har blivit tjock. Värst är de dagarna då magen är spänd, för då ser jag ut som om jag vore gravid. I åttonde månaden eller nåt. Och jag riktigt äcklas av det.

2. Jag har känt mig väldigt ensam de senaste månaderna. Jag har saknat en man i mitt liv och har funderat mycket på varför jag aldrig träffar någon. Någon som kan älska mig, samtidigt som jag kan älska honom. För de två verkar aldrig mötas i mitt liv; de killar som blir intresserade av mig är sådana jag inte kan bli intresserad av, och de killar jag känner mig attraherad av verkar inte vara ett dugg intresserade av mig.

3. I dagarna har jag upptäckt att jag antagligen är förälskad i en kille. En kille som jag inte kan få, eftersom han redan är upptagen på annat håll. Dessutom verkar han inte intresserad av mig (se punkten 2 ovan). Det är ingen kille jag har kontakt med, men jag tänker på honom mer än vad jag borde. Jag vet inte ens om jag är intresserad av honom, eller om jag bara TROR att jag är det. Och hur jag ska ta reda på det vet jag inte, eftersom jag som sagt inte har någon kontakt med honom...

4. Och så den stora biten, som verkligen fått mig på fall: den senaste tiden har det hänt ett par saker på jobbet. Två inte så bra saker. Och båda är följden av att jag slarvat. Eller åtminstone i det ena fallet. Jag kan inte berätta exakt vad det handlar om, men så här ligger det till i stort.

I det första fallet har jag verkligen varit slarvig. Jag har inte kollat upp ett par saker som jag borde. Konsekvenserna är inte så farliga egentligen. Det enda är att en av våra administratörer får lite mer att göra, men inte mer än så.

I det andra fallet blir konsekvenserna större, eller kan åtminstone bli. Man kan väl inte säga rakt ut att jag slarvat där, men jag borde varit mer uppmärksam på ett par datum. Dessutom borde jag låtit administratören fått se akten tidigare än hon fick. I det här fallet fick administratören mer att göra. Men dessutom måste min chef försöka övertyga en av våra avtalspartner om att göra på ett annat sätt än de tänkt sig. Den avtalspartnern har i och för sig inte skött ärendet snyggt, men jag känner ändå att jag får ta på mig en stor del av ansvaret att det blev som det blev.

Så sammanfattningsvis: jag slarvade i ena fallet och det går enkelt att rätta till. I det andra fallet var jag inte slarvig, men borde varit mer uppmärksam, vilket kan få ganska stora konsekvenser, men antagligen inte.

Problemen är dock två: för det första är det en och samma administratör som drabbats. Och hon är jäkligt bitchig. Så hon har ju verkligen låtit mig, och alla andra, få höra vad synd det är om henne, och att ”folk inte gör sitt jobb” – syftandes på mig, utan att hon säger det rakt ut. För det andra har det här verkligen stört min juristkollega. Hon är ingen sån som säger rakt ut vad hon tycker, men jag känner hennes ilska, förakt, besvikelse eller vad det nu är. Alla hennes taggar är utåt och hon talar knappt med mig. Men som sagt, hon säger inget. Tyvärr. Så jag vet ju egentligen inte vad hon tänker...

De här olika händelserna har gjort att mitt självförtroende sjunkit. Och ju lägre det sjunker, desto svårare är det att ta tag i det, att stärka det igen. Så just nu är det i princip fritt fall, utan att jag ens försöker få tag i en livlina. För jag vet inte om jag orkar hålla i.

...jag vet i och för sig inte om jag orkar nå botten heller. Been there done that...