En anledning att resa till Växjö

I Aktuellt i kväll visade de ett inslag om två kvinnor. Två kvinnor som skapat debatt, provocerat och upprört å det allra grövsta. Kvinnorna var inte vackra: en var alldeles för tjock, en alldeles för smal. Det retade tydligen folk, ja, gjorde dem riktigt upprörda. Så upprörda att någon, eller några, gav sig på kvinnorna. I avsikt att skada. Och de lyckades också...

Kvinnorna är av brons och skapade av Marianne Lindberg De Geer. De stod mitt emot varandra under ett träd i närheten av Växjö centrum.

Stod, säger jag, för det gör de inte längre. De är nedtagna. Anledningen är att någon sågade den smala kvinnan längs med fotknölarna. Bokstavligen. Så kommunen såg sig föranledd att ta ner båda. Men de ska upp igen, lovar man. För det finns politisk enighet för kvinnorna.

Men kvinnorna har som sagt upprört människor. Många tycker de är fula och väcker anstöt. Ingmar Nordström, den gamle saxofonspelande dansbandsartisten, var tydligen en av de ivrigaste förespråkarna MOT kvinnorna. De väckte ju så mycket känslor hos folk. Bättre då, tyckte Nordström, att sätta upp en vacker staty av Kristina Nilsson, med en fiol av glas. För den kunde folk titta på, och tycka om.

Själv blir jag nästan full i skratt.

Jag är ingen konstkännare, tvärtom. Konst, i form av tavlor, statyer och liknande förstår jag mig inte på. De säger mig absolut ingenting. Men jag har ju så mycket vett att jag förstår att konst inte enbart är till för att vara vacker. Den ska också säga något. Och kanske även provocera.

Och jag måste säga att jag blev nyfiken på de här kvinnorna. De sas säga väldigt mycket om kroppsideal; vackert och fult; rik och fattig. Växjö politiker säger att kvinnorna ska upp igen. Och det hoppas jag. Och så hoppas jag att människor låter dem vara i fred i fortsättningen. Kanske kan de i stället försöka se något positivt i kvinnorna.

Och kanske, kanske kan de använda sin energi till bättre saker.