Ett ord: mäktigt!

George Michael i går i Globen. Kan det bli så mycket bättre? Jag tror inte det. Och godast är nog eftersmaken som fortfarande sitter i (bara till viss del förstörd av för mycket drickande och för mycket pratande på Patricia senare på kvällen- eller natten). Men jag känner något slags tillfredsställelse nu. Över den mäktiga upplevelse jag hade i går.

Oswald har redan beskrivit den stora filmduken som går från publiken, över scenen och rakt upp i taket. Mäktigt och stort. Den mesta tiden visade den olika ljusspel, men vi fick bland annat också se klipp ur videorna till Too Funky och Shoot the dog samt klipp ur olika Hollywoodfilmer.

Men bäst är ju alla fantastiska låtar och George Michaels fantastiska röst. Men blir ju alldeles knäsvag och lyrisk och jag vet inte vad. Glad. Se även vad Thomas Anderberg skrivit i DN.

Men jag måste erkänna att jag inte hört (hur har jag kunnat missa?) Shoot the dog tidigare. Som måste vara hans mest politiska låt. Men också en av hans bästa. Mums. Och videon var galet bra. Precis som hans videosar brukar vara. Videon till Freedom 90 är fortfarande en av de allra bästa som gjorts.

Kvällens höjdpunkter var Spinning the Wheel, Shoot the dog och de två extranumren Careless Whisper och Freedom 90. Men det fanns ju mycket annat också...

Strax innan pausen(!) blåstes en stor docka i form av George W Bush upp. Till den släppte George Michael ut en engelsk bulldog som gav Mr Bush ett blow job. Kan det politiska budskapet bli tydligare...?

Paus, ja. Jag var lite tveksam till det. Men så här efteråt kändes den bra, i det närmaste nödvändig. George Michael har nämligen många ballader. Många BRA ballader vill jag lägga till. Men dock. Jag tror att utan pausen hade det kunnat kännas lite långdraget. Men inte nu.

Men ska jag säga något negativt också så är det nog att jag funderar på om en stor arena av det här slaget är det bästa för George Michaels musik. Jag vet, det hade antagligen inte gått att göra på annat vis, vi är många som ville gå och lyssna på honom. Men jag tror att musiken, och upplevelsen, hade gjort sig bättre i en mindre lokal.

Å andra sidan sitter den mäktiga upplevelsen nog en del i att egentligen var det här bara George Michael, en mikrofon och vi andra. Han såg emellanåt så ensam ut där på scenen. Men han lyckades, utan större ansträngning, ändå nå fram till oss. Han såg liten och sårbar ut, men visade sig vara både störe och starkare än alla vi andra tillsammans.

Och jag klagar inte. Jag är i ett stort rus. Nästan större i dag än i går, efter konserten. Och jag sitter nu med ena ögat på You Tube och kollar gamla George Michael-videor. Vilken nostalgi. Vilken musik. Vilka videor. Vilken man!