Jag räknar dagarna...

Lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag. Fem dagar. I fem dagar har jag gråtit nu. Ja, inte hela tiden försås. Inte ens halva tiden. Utan lite grand varje dag (i förmiddags var värst).

Men det är inte klokt, det här. Helt vansinnigt.

Två saker:

Jag gråter inte. Jag menar det, verkligen, JAG gråter inte. Senast jag grät måste ha varit 1993. Och jag är inte ens säker på det...

Men det värsta av allt är väl att jag inte vet varför jag gråter. Det är ingen man, så mycket vet jag. Ingen speciell i alla fall. Snarare ett... ...ett tillstånd. Tror jag. Jag vet vad som utlöste det hela, även om jag inte förstår samband och kopplingar. Och jag vet lite hur känslor och tankar går medan jag gråter. Men egentligen förstår jag inte alls vad det handlar om.

Och det är jävligt enerverande! Och tröttsamt...