Ingenting är så bra...

Jag har tänkt väldigt mycket på min irländare den här veckan. Ganska larvigt, jag vet. Det var ju bara några ord bytta över en bardisk, och lite hångel i gränden. Men han var så charmig. Så snygg och så rolig. Och jävligt bra på att kyssas.

Men eftersom jag är en person som tror att allt som händer har en mening, har jag också funderat på varför det inte blev honom, utan italienaren som jag gick hem med. Och det slog mig nu varför. Jag fick en aha-upplevelse, en tanke som jag kanske inte fått med någon annan. Eller också hade jag fått det.

Vad det gäller tänker jag inte gå in på, det är alltför privat. Men det kommer antagligen att ändra på mig i min roll som älskare.

Förhoppningsvis till det bättre...

=)