Se mig

Jag har tidigare berättat om att jag i dessa depressionstider lever mina dagar i olika känslotillstånd. Dagar av glädje, dagar av sorg. Dagar av... you name it. Det är olika, men ändå så lika: allt är lika maniskt!

Den här helgen har jag haft ett oerhört behov av att bli sedd. Mina tankar har till säkert 85 procent av min vakna tid gått åt till att fundera ut vad jag ska skriva här i bloggen, vilka jag ska träffa, var jag ska befinna mig och var alla andra befinner sig.

Samtidigt har jag känt en oerhört frustration över att jag inte kommer på något tillräckligt roligt/intelligent/smart/intressant eller vad det nu kan vara att skriva i bloggen eller prata med människor om.

En depression är en depression är en depression är ett helvete utan dess like.