Skönhetens lov

Hon vill inte ha någon likör men tar gärna en skvätt whisky i kaffet. Medan hon smuttar på det böjer han sig fram och stryker henne över kinden. "Du är väldigt vacker", säger han. "Jag ska inbjuda dig att göra nåt lättsinnigt." Han stryker henne över kinden igen. "Stanna. Tillbringa natten med mig."
Hon betraktar honom stadigt över kanten på koppen. "Varför det?"
"Därför att du borde göra det."
"Varför borde jag det?"
"Varför? Därför att en vacker kvinnas skönhet inte tillhör henne ensam. Den är en del av de rika håvor som hon tillför världen. Hon har en plikt att dela med sig av dem".
Hans hand vilar fortfarande på hennes kind. Hon drar sig inte undan, men hon besvarar inte heller tryckningen.
"Och tänk om jag redan delar med mig?" Rösten är svagt andlös. Det är alltid spännande att bli uppvaktad: spännande, behagligt.
"Då borde du dela med dig till fler."
Väloljade ord, lika gamla som själva konsten att förföra. Men i det ögonblicket tror han på dem. Hon äger inte sig själv. Skönheten äger inte sig själv.



(Ur Onåd av J.M. Coetzee, Brombergs, 2000)

Visst är det vackert? Jag utgår ifrån att det gäller män också...