Från gruvan till operan

Jag såg Billy Elliot i går (igen). Den är så fin. Fantastiskt vacker film. Och det är klart att jag ser mig själv till viss del i filmen. Och jag grät, som vanligt. Det är över huvud taget så mycket känslor som väller fram när jag ser filmen. En stor ilska över pappan och brodern som är så jäkla inskränkta och inte förstår bättre, glädje när de väl gör det, och när Billy får göra det han allra helst vill, sorg över Billys saknad efter sin mamma och förtvivlan över gruvarbetarnas situation. Och så gråter jag då, vid minst tre tillfällen fick Aronson plocka fram näsduken och torka de flödande tårarna.

Och Jamie Bell som spelar Billy är så bra. Och söt. Och Julie Walters är absolut en av mina favoritskådespelare.

I like to boogie!