Besluts-vånda

Det har varit en lugn dag på jobbet. Vi hade ett enhetsmöte i morse och lite senare ett ärendemöte. Därefter firade vi av Ida som slutar i morgon (med en fantastiskt god hembakad chokladkaka. Avfirningen alltså...). Däremellan har jag småplockat lite. Inget tungt alltså, utan jag har tagit det ganska lugnt, avslutat en del ärenden, tagit tag i en del lösa trådar och försökt rensa bland mina akter. En ganska stillsam dag på jobbet, alltså. Det var till och med så att jag ett tag funderade på att gå tidigare och gå på bio i stället. Men jag skippade det och stannade istället kvar hela dagen. Typ tio minuter innan jag skulle gå gick jag in till min chef med en del dokument han ville ha.

("Jaså, där är du", säger han med ett stort leende på läpparna när jag kommer in på hans rum, "vad glad jag är att se dig". "Jag vet", säger jag. "Jag brukar ha den effekten på folk".)

Chefen plockar fram ett beslut som jag skrivit och ber mig göra några ändringar. "Men det är inte så bråttom", tycker han. "Vi kan skicka ut ett brev om saken ändå". Morsning och goodbye tänker jag. Klart det är bråttom. Beslutet har dröjt som det har. Och eftersom min dag i morgon är fylld går jag snällt tillbaka till min plats och sätter igång. Medan jag skriver kommer det upp en konstig ruta på min skärm, men jag läser den inte, utan klickar bara bort den. "Det rör säkert inte mig".

Så jag gör klart det jag ska och skriver ut dokumentet. Då berättar en kollega att de håller på att fixa med datorerna ikväll (därav rutan), så det jag skrivit kommer antagligen inte att sparas. "Grrrr", tänker jag, "jag skulle gått på den där bion trots allt och skitit i det här".

Så gick jag hem.

Vi får väl se hur det blev i morgon. Antingen får jag göra om det eller också inte. Jag antar att det inte är värre än så.

Men min fråga är egentligen: Varför händer allt precis innan man ska gå? Jag menar, det är ju inte direkt första gången det sker...

Apropå i morgon: Då får jag träffa Kärleken! =)